Finland 1990. (Tulitikkuttttehtaan Tyttö).Regi och Manus: Aki Kaurismäki. Foto: Timo Salminen. Scenografi: Risto Karhula. I rollerna: Kati Outinen (Iris) Elina Salo (modern) Esko Nikkari (styvfadern) Vesa Vierikko (man). Produktion: Villealfa Filmproductions OY/Svensk Filminstitutet/ Esselte /Finnkino OY, Längd: 68 min.
”Jag har inte försökt vara publiken till lags i den här filmen... Egentligen är inte slutet så hemskt som det verkar. Flickan har tur med tanke på det liv hon lever Min syn på det finska samhället är egentligen mycket optimistisk, med en lätt touche av melankoli. I all fulhet finns det en viss skönhet. Men i den verkliga fulheten finns det ingen skönhet ... ” [Aki Kaurismäki ur en intervju i Télérama maj 1990]
Det ligger nära till hands att uppfatta Kaurimäkis filmer som mycket ”finska”, och därmed som en bekräftelse på våra nationella fördomar. Hans filmfigurer är fåordiga, lever ofta torftiga liv och har en generös inställning till sprit. Men fullt så enkelt är det inte. Kaurismäkis filmer må ha sin utgångspunkt i det finska samhälle han växt upp i, och är en del av. Men han tillför sina filmer en egen dimension som gör att det inte går att betrakta filmerna som enkla dokumentära skildringar av det finska samhället. Exempelvis förefaller filmerna aldrig särskilt fast förankrad i en tid. 1990 när Flickan från tändsticksfabriken gjordes, hur många fick lön på det sätt som huvudpersonen Iris?
Kaurismäki är tyvärr också en otidsenlig filmare genom att han tror på filmmediet. Han kan berätta i bild. Notera den långa ordlösa inledningen, och när två ord yttrats har vi alla berättelsens förutsättningar klara för oss. Kaurismäki, och hans ständige fotograf Timo Salminen, förlitar sig på bilden, färgerna och ljussättningen. Och på skådespelarna. Kaurismäki har ett eget stall av särpräglade och duktiga skådespelare. Hans främsta kvinnliga uttolkare är Kati Outinen som här fick sitt stora genombrott, och sedan gått vidare med oförglömliga insatser i Moln på drift och Mannen utan minne.
HE