Capturing the Friedmans. 2003. Regi: Andrew Jarecki. Foto: Adolfo Doring. Musik: Andrea Morricone, Bill Harrington. Medverkande: Arnold Friedman (sig själv), Elaine Friedman (sig själv), David Friedman (sig själv), Seth Friedman (sig själv), Jesse Friedman (sig själv), Howard Friedman (sig själv), John McDermott (sig själv), Frances Galasso (sig själv), Joseph Onorato (sig själv).
Alla filmar. Allt fästs på bild. Kameror finns överallt. Men alla dessa bildbevis, dessa dokument som låter oss se med egna ögon vad som faktiskt hände, berättar de verkligen sanningen?
Andrew Jareckis film The Friedmans handlar om den präktiga förortsfamiljen där det framkommer att fadern sysslat med barnporr. En stor rättsapparat dras i gång. De skyldiga ska hittas och straffas. i början verkar det vara ett ganska ordinärt reportage där skyldiga och oskyldiga är distinkta, där mallen för ”pedofilaffär” fylls i punkt för punkt. Men det fortsätter...
Ju mer vi får se, ju fler som intervjuas och ger sin klara, entydiga bild av händelserna, ju mer av Friedmans egna hemmafilmer som visas, desto mindre förstår man. Alla tycks ha sina egna förutfattade meningar som de vill passa in verkligheten i.
Jareckis film verkar på flera plan. Den ifrågasätter rättssystemtet med sitt köpslående om strafftid, mediavärldens exploatering av tragedier och – inte minst – sig själv, dokumentärfilmens form, funktion och existensberättigande. Vem kan man lita på?
NB