Frihet - den blå filmen

"Jag tror verkligen att det konventionella filmskapandet är över och att den stora världen är över och att de stora verken finns bakom oss. Jag tror verkligen det." [Brian De Palma 1998]
1996 dog den polske regissören Krzysztof Kieslowski under en hjärtoperation. Han hade under lång tid misskött sin hälsa, han var en inbiten rökare. 1994 hade han "officiellt" dragit sig tillbaka från filmskapandet. Huruvida detta bara var en fint för att svara på tröttsamma journalistiska frågor får vi tyvärr aldrig veta. Men när Kieslowski dog, dog också åtminstone en del av filmkonsten. Riktigheten i DePalmas yttrande från 1998 har vad vi sett därefter inte visat sig vara fel.
Kieslowski började som dokumentärfilmare, i vad som var (det kanske måste påpekas) en kommunistisk diktatur. Han övergick med tiden till fiktionsfilm, då han inte ville utsätta "vanliga" människor för alla de problem som ett avfilmande innebär. Dessa problem har inte heller på något sätt förlorat sin aktualitet.
1988 kom Kieslowskis stora genombrott med Dekalogen, tio entimmes filmer gjorda för polsk TV som på Kieslowskis mycket personliga sätt gestaltade tio Guds bud. Sedan kom Veronicas dubbelliv och de tre färgfilmerna. Dessa avser att illustrera och diskutera de tre slagorden från franska revolutionen: Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Varje begrepp är kopplat till en färg i den franska flaggan.
I Frihet - den blå filmen gestaltar Kieslowski Julies försök att leva i total frihet. Efter att hennes man och barn omkommit i en bilolycka försöker hon skära av alla band till sitt tidigare liv. Men det visar sig inte vara så lätt. Inte minst finns minnena kvar. Hennes man var en framstående kompositör som då han avled höll på att skapa en konsert som skulle fira Europas enande. Julie var starkt involverad i sin mans skapande, och hans verk, och delar av hans för henne okända liv kan hon inte bli fri ifrån.
HE