Roy Andersson debuterade 1970 med långfilmen En kärlekshistoria. Filmen blev en omedelbar publik- och kritikerframgång och förhoppningarna var därför stora när han påbörjade nästa filmprojekt. Det hela drog emellertid ut på tiden beroende på Roy Anderssons kompromisslösa perfektionism vad gäller det tekniska. Efter många om och men kom så filmen Giliap till och fick sin försenade premiär 1975.
Filmen gjorde kritiken både förbryllad och allmänt negativt inställd eftersom detta inte var något man förväntat sig efter den förra filmen. Men man borde varit förvarnad eftersom Andersson här fortsätter sin svartspegling av ett redan då krackelerande välfärdssamhälle. I den första filmen var dock berättelsen förankrad i en handfast verklighet med släktskap i den svenska filmiska gemenskapstraditionen.
I Giliap var handlingen mer frikopplad från en realistisk handlingstråd och närmade sig mer den surrealistiska mardrömmen. Den bedagade restaurang där handlingen tar sin början är lika mycket en svart drömprojektion som en konkret handlingsplats. Handlingen, i den mån man kan tala om en sådan, innehåller insprängda inslag av mer eller mindre absurd karaktär. Flera av karaktärerna följer samma mönster som t ex "Greven" som försöker iscensätta någon form av kupp som saknar begriplig mening eller mål.
Kort sagt blir Giliap mer en lyhörd registrering av känslor och stämningar i ett 70-tal där folkhemmets förestående upplösning kanske inte var helt uppenbar men väl kunde anas av den som hade känsliga sinnen.
PQ