”But I like things to be tasteless.” [Terry Gilliam]
Och så var det de där konstiga små animerade mellanspelen i Monty Pythonprogrammen. Urklippta figurer ur gamla fotografier, konstverk och bilder som rörde sig i absurda och helt oförutsägbara handlingar med en logik från en helt annan värld. Eller förspelet till Monty Pythons Meningen med livet – The Crimson Permanent Assurance. Ett gammalt dammigt försäkringsbolag fyllt av gråhåriga, geriatriska kontorister som en dag bryter sig löst från själva gatan och tomten huset står på och ger sig ut – som ett piratskepp på den vilda oceanen – för att skapa skräck och kaos på den internationella finansmarknaden. Terry Gilliam klipper och klistrar, lånar och knycker, citerar och refererar. Och ändå är det omisskännligt Gilliam. Han suger upp intryck från alla håll och sätter ihop bitarna till sin alldeles egna värld. Och någonstans där i myllret av intryck finns ett mycket skarpt öga – obönhörligt, utan att blinka, riktat rakt mot vår egen civilisation.
Med åren har Terry Gilliams filmer djupnat i tonen, blivit komplexa inte bara visuellt utan även mänskligt. Människor upptar större del av bilden, de fantastiska miljöerna smälter än mer samman med de inre landskapen. Men genom filmerna, från de tidigaste små animationerna till den senaste (Fear and Loathing in Las Vegas visad av Filmstudion förra terminen), löper den röda tråd som är sagans logik – fantasins förmåga att förflytta oss ögonblickligen in i andra verkligheter.
NB
|