Gitarrmongot

Det är en strålande sommarkväll i landet Sverige. Framför TV-apparaterna väntar folk ivrigt på veckans stora begivenhet. Så kommer han då äntligen in på scenen – Lasse Berghagen, med sin blå kavaj och sitt bländande leende. Men något är fel. Sändningen störs, bilden försvinner och ersätts av ett monotont brusande. Orsaken visar sig vara en 12-årig gosse med gitarr på ryggen som far omkring på hustaket och vrider parabolantennerna åt ett helt annat håll.

Med den programförklaringen inleder Ruben Östlund sin långfilmsdebut Gitarrmongot, och det Sverige som han här riktar kameran mot ligger sannerligen långt ifrån Skansenallsångens inställsamma trevligheter. Det här är landet där barn tränar på att ropa ”sieg heil” i skolans gymnastiksal, där uttråkade tonåringar trär cyklar över lyktstolpar och vuxna män spelar rysk roulett som ett avbrott i vardagens tristess. Den unge gatumusikanten från filmens inledning går som en röd tråd genom filmen, men ingen av de fragmentariska scenerna tycks egentligen leda någon vart. Det framgår snart att Östlund inte är intresserad av att berätta någon historia. Istället limmar han med frenetiskt energi ihop ett collage av suddiga polaroidbilder från ett samhälle genomsyrat av apati, ensamhet och ritualer så tvångsmässiga att man inte kan göra annat än att skratta.

Söker man handling och traditionellt berättande bör man alltså hålla sig undan denna afton. Om man däremot längtar efter en svensk film som inte bygger på förutsägbarhet, välkända skådespelare och tröttsam landsbygdsromantik så har man kommit helt rätt. För Gitarrmongot liknar faktiskt inte någonting annat i dagens filmsverige. Visst kan man dra paralleller till Roy Andersson och dennes ambitioner att med stillastående kamera skildra ett samhälle där något gått rejält galet, men där Andersson ofta är teatralisk känns Östlunds anslag snarare dokumentärt. Gitarrmongot handlar om ungdomsgängen, galenpannorna och den meningslösa tristessen i ditt eget kvarter.

FS