Good bye, Lenin!

Få tyska filmer når svenska biografer, och ännu färre tyska filmer om den omtumlande återföreningen efter murens fall. Den senaste, Den oberörbara, som kom här om året var en oerhört tung och deprimerande historia, därtill filmad i svartvitt.
Good bye, Lenin! tacklar ämnet på ett helt annat sätt, trots att även den innehåller sina mörka punkter. Den beskriver skeendena 1989-90 med en blandning av realism och satir via en liten östberlinsk kärnfamilj där fadern flytt till Västtyskland redan i slutet av 70-talet och lämnat fru och barn efter sig. Modern har efter detta vigt sitt liv åt Partiet och den stolta Arbetarstaten, samt de båda barnen. När hon hösten 1989 får hjärtinfarkt, faller i koma, och vaknar upp 1990 i ett förändrat Tyskland, är goda råd dyra. Barnen har fått klara direktiv från läkarna - den minsta sinnesrörelse kan göra henne dödssjuk igen. Det gäller alltså att med alla medel låtsas som om DDR fortfarande existerar. Allt för mamma. En uppgift som undan för undan blir svårare. Coca-cola-skyltarna växer ju som svampar ur jorden, och östtyska gurkor går knappt att få tag på längre... Allt eftersom de två barnen, med hjälp av vänner och bekanta, broderar ut lögnen ytterligare börjar den få ett slags eget liv, och till slut är den återuppväckta DDR-staten något helt annat än i verkligheten.
Good bye, Lenin! driver på ett ganska kärleksfullt sätt med de absurda förhållanden som rådde i diktaturen DDR, samtidigt som den i en spegelbild visar hur förbluffande absurt även det kapitalistiska alternativet kan vara. Därutöver kan man glädja sig åt en imponerande samling psykedeliska östtyska 70-talstapeter.
EL