Sverige 1968. Regi: Tage Danielsson, Per Åhlin. Manus: Hans Alfredson, Tage Danielsson. Foto: Conny Marnelius (animation), Bo Wanngård (live). Musik: Gunnar Svensson. Klipp: Lars Ogenklev. I rollerna: Hans Alfredson (Johan Björk), Karl-Axel Forssberg (Sven Juhlin), Monica Ekman (student), Gösta Ekman (student), Rolf Bengtson (full man), Gus Dahlström, Fatima Ekman, Monica Nielsen, Ernst Günther, Gunnel Wadner. Längd: 72 min.
|
Somrarna var somrigare förr och vintrarna vintrigare. Man blir gammal och minns tillbaka. Ett förskönande skimmer lägger sig lätt över tider sedda i backspegeln. Det var bättre förr, minsann. Framförallt var framtiden bättre förr. Det är den inte längre.
Men när Johan Björk hamnar på hemmet och minnena börjar ta gestalt och pocka på plats i hans inre blir det inte riktigt så mysigt och stillsamt romantiskt som äldrevårdspolicyn förutsätter.
Johan Björks minnen liknar mest blommiga, färgsprakande teckningar av Per Åhlin. Teckningar där det ju alltid under blommigheten och färgprakten är grundat med svart. Livet för den unge Johan Björk, i sekelskiftets fattigsverige, var inte så djävla bra. Och inte blev det mycket bättre med tiden. Och nu, nu sitter han där på hemmet och kan inte annat än minnas eländet i vilda bilder och starka kulörer.
Och vi i publiken, som sitter och ser Per Åhlins, Tage Danielssons och Hasse Alfredsons satiriska och djupt humanistiska mästerverk 34 år senare, drabbas av dubbla tidsperspektiv. Dels har vi Johan Björks minnesvärld i tecknade bilder från mer än ett sekel sedan. Dels har vi spelscenerna i det som då 1968 var nutid, i scenerna från ålderdomshemmet, som nu också har blivit en flydd dåtid. Vi kan kanske också minnas den tid när människorna i äldrevården var uppe och rörde på sig och inte var sängliggande 24 timmar om dygnet, nedsövda och sederade. Den tid då personalen hade tid att byta ett ord med gamlingarna då och då och kanske lägga om ett liggsår när det behövdes. En svunnen tid som aldrig kommer tillbaka.
NB
|