(Hana-bi) Japan 1997. Regi: Takeshi Kitano. Manus: Takeshi Kitano. Producenter: Masayuki Mori, Yasushi Tsuge och Takio Yoshida . Foto: Hideo Yamamoto . Klippning: Takeshi Kitano och Yoshinori Oota. Musik: Jô Hisaishi. I rollerna: Takeshi Kitano (Nishi), Kayoko Kishimoto (Miyuki), Ren Osugi (Horibe), Susumu Terajimi (Nakamura), Tetsu Watanabe (Tesuka), Makoto Ashikawa (Tanaka). Längd: 103 min.
|
Hana-bi är det japanska ordet för fyrverkeri. Var för sig står dock hana för blomma och bi för eld: ord som på ett sinnrikt sätt beskriver stämningen i Takeshi Kitanos sjunde film, där fägring och förödelse ständigt avlöser varandra. Samtidigt ger titelns beståndsdelar en föraning om de motsägelsefulla sidor som ryms inom filmens huvudperson, den tystlåtna poliskommissarien Nishi (Kitano).
Han har mist sin dotter och frun är döende i leukemi. Dessutom har en nära vän och kollega blivit rullstolsbunden efter en skottskada i tjänsten, då Nishi tillfälligt lämnade hans sida. Båda behöver hans hjälp men han saknar pengar. Han beslutar sig därför för att råna en bank, samtidigt som han skuldsätter sig hos den japanska maffian. Med dess lakejer hack i häl tar han hustrun med sig på en sista romantisk resa.
Hana-bi är en känslostark film kring teman som skuld, förlåtelse och ansvar. Dess förhärskande tonfall är sorgsenhet, och dess tempo är övervägande långsamt, stundtals meditativt. Till en början kan det vara svårt att hålla reda på filmens kronologi, då Kitano kastat om tidsordningen så att pusselbitar från då och nu gradvis läggs till ett sammanhang. Handlingen avbryts även stundtals av sekvenser med naivistiska och fantasieggande målningar skapade av Kitano själv.
Med sitt filosofiska anslag understryker Hana-bi ytterligare att Kitano inte är någon effektsökande våldfilmsregissör. Förvisso innehåller filmen en hel del brutalitet, men den skildras alltid med stiliserad distans. Ofta äger våldshandlingarna rentav rum utanför bild. De som förväntar sig en stunds actionunderhållning á la John Woo riskerar således att bli mycket besvikna.
Överhuvudtaget är Hana-bi en film som kräver åskådarens obrutna koncentration för att verkligen uppskattas. De som ger Kitano sin fulla uppmärksamhet belönas dock med en egenartad filmpoesi som inte liknar någonting annat.
FS
|