Filmer som helt eller delvis utspelar sig på tåg har något visst. Det är något i förutsättningen med det slutna rummet som samtidigt förflyttar sig i verkligheten som ger filmdramaturgin stora möjligheter till både variation och förtätning. Tåget är också en kraftfull metafor. För livet, till exempel. Vi rusar fram på vårt eget spår, i vår egen kupé, mot vår terminus. Och genom fönstren ser vi alla de liv vi kunde ha levat. Om vi bara hamnat på ett annat spår.
Öppningssekvenserna i Sasa Gedeons Idioten kommer tillbaka hör till de säkrast genomförda och varierade tågscenerna i någon film. Vi får möta Frantisek, nyss utsläppt från dårhuset, som är på väg till en stad någonstans. Där ska det finnas några avlägsna släktingar som kanske kan ta hand om honom. Med obefläckade ögon iakttar han omvärlden som rusar förbi utanför tåget.
När han väl träffar sina släktingar har han redan sett nog för att veta mer om dem än de själva vet. Hans uppdykande sätter igång en kedjereaktion i omgivningens relationer och emotionella liv.
Idioten kommer tillbaka är en film om seendet och att ögon inte är allt som krävs för att kunna se. Samma händelse kan se helt olika ut beroende på vem som ser, med vilken bakgrundsinformation och från vilket perspektiv. Och vad kunde väl vara ett mer passande tema för film, ögats egen konstart.
Sasa Gedeon hade gjort ett antal kortfilmer (några kanske minns hans kortfilm tace som visades på Uppsala Internationella Kortfilmfestival 1995) och långfilmen Indiansommar innan han fick sitt stora genombrott med Idioten kommer tillbaka, med Oscarsnominering, festivalpriser och allt vad det innebär. Hans förmåga att förena satirisk blick, lyriskt bildberättande och humanism bådar gott för hans fortsatta filmskapande.
NB