Imperfektum

Det var en natt uppe på studenthuset ”Imperfektum”. Jag kanske skall tala om, hur det har fått sitt namn. Det berättas, att huset från början bestod av flera småbyggnader, men att efterfrågan på rum var betydligt större än tillgången. När studenterna kom och frågade efter rum lär dom då ha fått svaret ”Kom igen om en månad, så skall vi ha byggt till ett rum!” Och det byggdes till det ena rummet efter det andra och till slut byggdes husen ihop och alltsammans hängde ihop i ett enda stort komplex av slingrande gångar, krokiga trappor och små kyffen till studentrum. Och när det såg ut som om byggnaden aldrig skulle bli färdig var den påpassliga studenthumorn framme och döpte huset till ”Imperfektum”. Det var som sagt en natt uppe på vår skattmästares kand. Lundblads rum i ”Imperfektum”. Vi kom att tala om, att vi absolut måste göra någon film snart i studion. Och så tänkte vi göra en skräckfilm – en förskräckligt bloddrypande sak med alla möjliga ruskigheter. Men som tur varövergav vi tanken ganska snart, eftersom man aldrig kunde veta, om det kanske blev löjligt i stället för ruskigt och så beslöt vi att lägga det hela mer som en thriller. Och då kom Jag på uppslaget med kamraterna, som gjorde den ödesdigra överenskommelsen. Det är en gammal Uppsalahistoria, som i sin mest kända version utspelas på gamla Fjellstedtska skolan, men som också förekommer i 3, 4 andra upplagor. Eftersom troligen ingen av dom skulle gå att använda precis som den var gjorde jag en egen version, där jag tog vara på några detaljer: först själva överenskommelsen och så skulle det vara en bok, som rörde sig i en hylla, och så valde jag slutet från den version, som lär ha slutat med självmord för den överlevande.
Manuskriptet skrev jag ihop i sängen några kvällar. Det gick så bra att ligga och fundera och skriva dit ett litet parti i taget och till slut hade jag fått ihop en berättelse, som flöt någorlunda jämnt fram. Försökte att plocka in några överraskningar och gjorde den enes försvinnande ur historien sammankopplat med den andre, som ni har sett vid bilolyckan. Och så skickade jag runt utkastet till styrelsemedlemmarna. Alla tyckte, att det var skapligt, men att det var alldeles för svårt för oss att spela in. [...] Gunnar Lundblad och jag hade bestämt oss för att själva spela huvudrollerna – det skulle väl inte vara någon konst, menade vi. Hellre det än att försöka leta fram några studentteaterstjärnor, som inte hade tid att vara med hela tiden. Vi skulle låta huvuddelen av handlingen utspelas uppe på kand. Lundblads rum, som passade rätt bra – med vapensamling på väggen och allting!
[Lars Swärd i ett föredrag för Stockholms Studentfilmstudio 14/4 1942]