Dimmornas kaj

I alla bra filmer finns det med en hund, sa en gång en stor amerikansk filmskapare när han intervjuades av en åtminstone andligt sätt inte särskilt stor svensk kritiker. Om sedan uttalandet är helt riktigt återstår kanske att bevisa.

Dimmornas kaj börjar med en vilsen hund som springer omkring på en mörk väg. Här anslås filmens ton av hopplöshet, men kanske också förhoppning. Filmens manlige huvudperson tar hand om hunden och visar därmed sin förmåga till empati, och kärlek. Även om det inte går så bra för någon av dem.

Den franska filmens 30-tal är en av filmens stora epoker. Det fanns fullt med mycket begåvade personer på båda sidor om kameran och det skapades en lång rad filmer som förtjänar att kallas för klassiska. Regissören Marcel Carné brukar oftast behandlas snålt av filmhistoriker. Han omnämns oftast som en habil iscensättare av mästerliga manus som, antyds det, ingen egentligen kunde misslyckas med. Men om man regisserat den stora fresken om kärlekens omöjlighet, Paradisets barn, då är man en stor regissör. Exempelvis var François Truffaut mycket snäv i sin bedömning av Carné och jämförde honom ofta med den store Jean Renoir. Carné kvitterade med att i sina memoarer vara mycket negativ om Renoir.

Men film är oftast ett kollektivt medium och de största filmerna är oftast ett resultat av konstruktivt sammarbete mellan talangfulla konstnärer, (Herman L Mankiewitz, Gregg Toland, Bernard Herrmann, Orson Wells). Carné samarbetade med skådespelare som Jean Gabin och Michel Simon, manusförfattare som Jacques Prevert och kompositören Josef Kosma och filmarkitekten Alexander Trauner. Men den som höll ihop det hela var Marcel Carné, inte minst Dimmornas kaj vittnar om hans storhet som regissör. Det är en sorglig berättelse om en desertör som för en kort tid har en chans till lycka, men så blir det inte.
HE