Karaktären

Det är massarbetslöshetens 20-tal i Rotterdam. Den fruktade och ökände kronofogden Dreverhaven hittas död med en kniv i bröstet. Den unge advokaten Jacob Katadreuffe grips vid platsen och anklagas för mordet. Han hävdar dock att han är oskyldig och börjar berätta historien om sitt liv, om hur han föddes som oäkta son till en hushållerska och hennes arbetsgivare, en fruktansvärd man vid namn Dreverhaven…

Karaktären bygger på en berömd holländsk roman från 1938, men långfilmsdebuterande Mike Van Diems tappning av historien är helt klart hans egen. Redan i inledningsscenerna sätter han ribban högt vad det gäller ljussättning, foto och klippteknik. En ribba som han sedan aldrig river, utan galant går över med god marginal genom hela filmen. Han skapar en stämning och atmosfär som har fått filmkritiker världen över att referera till litterära förlagor som Kafka, Dostojevskij och Dickens. Till det Dickenska anslaget bidrar också de väl sammansatta rollfigurerna och de färgstarka birollerna. Jan Decleir gestaltar den tyranniske skuldindrivaren med stor pondus utan att för den skull göra sin karaktär till en schablon. Betty Schurman gör med mycket små medel storverk i sin roll som den tystlåtna modern, och komikern Victor Löw, som disträ advokat med ett underbett av det groteska slaget, tillför ett välbehövlig komiskt mellanspel i eländet.

Mike Van Diem har beskrivit filmen som ”en dramatisk kärlekshistoria förklädd till thriller”. I centrum står den hatiska kampen mellan en son som inte kan glömma och en far som vägrar förlåta. Här ställs frågor kring människans förmåga att höja sig över sin egna begränsningar. Vad sporrar oss egentligen mest i jakten på framgång? Hat eller kärlek? Bortom familjedramat finns här samtidigt en ideologisk medvetenhet om den klasskamp som fungerar som resonansbotten för hela historien. Filmen erhöll ett 20-tal internationella utmärkelser, däribland en Oscar för bästa utländska film 1998.
FS