[Macbeth] USA 1948. Regi och manus: Orson Welles. Foto: John L. Russell. Musik: Jaques Ibert. Produktion: Charles K. Feldman, Republic Picture, Welles for Mercury Productions. I rollerna: Orson Welles (Macbeth), Jeanette Nolan (Lady Macbeth), Dan O’Herlihy (Macduff), Edgar Barrier (Banquo), Roddy McDowall (Malcom). Längd 107 min. Otextad.
|
Av alla de problem som är förknippade med Orson Welles är ett relativt urskiljbart det som gäller hans förhållande till William Shakespeare. Denne var en ständig följeslagare genom Welles vingliga karriär. Welles satte upp och spelade flera av pjäserna på teatern, och försökte överföra flera av dem till film. Med några lyckades han. Macbeth och Othello är pjäsfilmatiseringar, Falstaff är en egen bearbetning av flera av de historiska skådespelen. En återkommande fråga är varför han aldrig tog sig an den största av Shakesperas pjäser, Hamlet?
Ett ständigt återkommande tema i biografierna över Welles är hans komplicerade förhållande till olika fadersfigurer, inte mins sin egen far. Var det någonting i hans eget liv som kom Hamlet för nära? Hamlets svårighet är att bestämma sig är ett annat drag som går igen i Welles karriär. Det var gott om icke slutförda projekt och havererade storsatsningar.
Welles hade satt upp Macbeth på 30-talet på en teater i Harlem, med starkt mystiska voodoinslag. Mot slutet av 40-talet var han inte längre Hollywoods gullgosse, många misslyckade projekt låg bakom honom. För B-bolaget Republic, som mest producerade westernfilmer spelade han på tre veckor in Macbeth. Dialogen var inspelade i förväg, vilket medförde större frihet för kamerarörelser vid inspelningen. Det är en mörk, hednisk berättelse som Welles iscensätter, där han själv plågsamt gestaltar den av demoner jagade maktklättraren. Nästan allt Welles sysslade med är av intresse, och hans Macbeth visar vad han kunde åstadkomma med mycket begränsade resurser. Inte minst hans huvudbonader motiverar att se filmen.
HE
|