1989 när tvåhundraårsminnet av Franska revolutionen firades utmärkte sig Sveriges Television genom att som en hyllning till Franska revolutionen visa Leslie Howards Röda Nejlikan. Detta visar inte bara på bristande historisk medvetenhet inom koncernen, utan det visar också, ännu värre, på bristande filmhistoriska kunskaper. En av de FRANSKA filmer som skulle kunna ha visats är Renoirs Marseljäsen. Ett alternativ hade varit Abel Gance Napoleon, en storslagen stumfilm där revolutionssången sjungs första gången i nationalförsamlingen skildrat med Gance bildfyrverkeri. Marseljäsen hade nära anknytningar till Folkfronten, en stark vänsterrörelse i 30-talets Frankrike. Filmen finansierades delvis genom många små bidrag från fackföreningsmedlemmar, men finansierades också på konventionellt sätt.
Filmen berättar dels om ett revolutionärt regemente och en marsch från Marseille till Paris, och dels om kungen, Ludvig XVIs och hans hovs försök att förstå revolutionen. Renoir är inte intresserad av förenklingar, varken historiska eller mänskliga. Med påtaglig förståelse och sympati skildrar han kungens alltmer desperata kamp mot den frambrytande revolutionen. Personerna reduceras inte till löjliga spratteldockor eller endimensionella hjältar, typiskt för sovjetisk revolutionsfilm. Renoir glömmer aldrig ett av konstens viktigaste uppdrag: att skildra människor, och att aldrig glömma detta även om det rör sig om historia.
HE