Västtyskland 1973. Regi/manus: Rainer Werner Fassbinder. Producent: Peter Märthesheimer. Klippning: Liesgret Schmitt-Klink. Foto: Michael Ballhaus. Martha Hyer/Salomon: Margit Carstensen. Helmut Salomon: Karlheinz Böhm. Marthas mor: Gisela Fackeldy. Marthas far: Adrian Hoven. Marianne: Barbara Valentin. Ilse: Ingrid Caven. Erna: Ortrud Beginnen. Marthas chef: Wolfgang Schenk. Dr Salomon: Günter Lamprecht. Hotellgäst i Rom: El Hedi Ben Salem. Längd: 116 min.
30-åriga Martha är ogift och oskuld. Hennes far har styrt och ställt med henne i hela hennes liv. Under en resa till Rom med fadern dör denne plötsligt, mitt på Spanska trappan. Martha måste nu för första gången i sin liv ta hand om sig själv. Det är naturligtvis ohållbart. Istället träffar hon Helmut. Han är en man med obehaglig, kall charm, som Martha skyndar sig att förälska sig i på naivast tänkbara vis. Helmut visar sitt rätta sadistiska virke redan när han friar till henne, vilket han gör med ett förbindligt leende strax efter att ha tvingat henne åka bergochdalbana. Martha kan inte nog snabbt göra sig av med sitt nya fria liv, eller chansen till ett för att vara exakt, och säger därför ja, efter en ordentlig uppkastning. Med detta ja avsäger hon sig sin vilja och sin personlighet. Den äkta maken går grundligt tillväga. Han vägrar låta Martha träffa sin alkoholiserade mor. Han tvingar henne att sluta sitt arbete som bibliotekarie. Han stänger in henne i sitt klaustrofobiska hus som han själv möblerat. Tumskruvarna dras åt mer och mer. Varje försök till egna val och egen smak hos Martha ska kväsas. Han förbjuder henne till och med att lyssna på sin favoritkompositör Donizetti, och tubbar henne att lära sig en avgrundstråkig avhandling om betongens hållfasthet utantill(!). Martha går med på allt efter små, patetiska försök till motstånd. Ju mer Martha lyder Helmuts minsta vink, ju mer beroende hon blir av honom, desto mer besatt blir han av henne. Höjdpunkten är att ligga med Martha på ett sätt som plågar henne fysiskt och psykiskt.
Så långt kan man kalla filmen en alltför vanlig historia om kvinnoförtryck. Men så enkelt är det inte. Martha tycks nämligen längta efter att underkasta sig. När människor erbjuder henne hjälp, en väg ut ur den äktenskapliga mardrömmen, tar hon den inte. Hon tycks mer eller mindre apatiskt vänta på varje nytt drag från Helmut i det djävulska spelet. Närmast förväntansfullt avvaktar hon fortsättningen på den tragedi hon själv medverkar i. Det är ibland svårt att avgöra om inte Marthas vaga utbrytningsförsök inte i själva verket är skruvade sätt att få den onda spiralen att vrida sig djupare, att förvärra situationen och göra det ännu lite svårare att fly. Kanske är Martha ännu räddare för ett liv med fullt ansvar för sig själv än för Helmuts prydliga terrorregim.
Atmosfären i äktenskapet understryks subtilt genom det kvava husets mörka interiörer och dova lyxighet. Allra starkast känns det i den lilla djungellika vinterträdgård dit Helmut tvingar ut Martha när hon ska röka. Den dunkla grönskan verkar inte inbjudande utan snarare hotfull och kvävande. Att Karlheinz Böhm, som spelar Helmut, ungefär 10 år tidigare spelat den sadistiske kvinnomördaren i Michael Powells film Peeping Tom kanske bidrog till valet av honom. Tittar man noga kan man lägga märke till att Martha bor på Detlef-Sierck-Strasse som en bugning till melodram-regissören Douglas Sirk; detta var hans namn innan han kom till Hollywood och ändrade det så att det lät mer anglosaxiskt.
Människans desperata behov av kärlek kallade Fassbinder behovet att "bli tagen i bruk av andra" i sin sista intervju. Martha är en typisk Fassbinder-karaktär: på ytan en stark personlighet, men innerst inne i stånd att göra vad som helst för att vara till lags och bli älskad. Martha är grymt nog aldrig helt ett offer utan också självdestruktiv medspelare i spelet om den egna friheten. Att lida blir en uppgift för henne, i brist på bättre.
Liksom i många av Fassbinders filmer skildras det tunga och tragiska på ett surrealistiskt, överdrivet och därför smått komiskt sätt. Helmuts petiga förhållningsregler och bisarra önskningar är fåniga och skrattretande mitt i obehaget. Marthas osäkra leende väcker inte bara ens sympati utan också irritation. Parets smekmånad är fasansfull, och fasansfullt rolig. Bröllopsmiddagen är utformad efter Leonardo da Vincis Den sista nattvarden , vilket ger en vink om vad som komma skall.
Martha fick premiär 13 år efter Fassbinders död, 22 år efter dess tillkomst. En märklig upphovsrättslig tvist hindrade filmens visning under hans levnad; på West Deutsche Rundfunk blev man efter filmens färdigställande uppmärksam på historiens likhet med en roman av Cornell Woolrich, Återstoden av livet . Fassbinder påpekade att han aldrig läst boken och att eventuella likheter var en ren slump. Men på TV insisterade man på att Woolrich skulle ha credit. Först när Fassbinders arvingar klarat upp frågan om biografrättigheterna med Woolrichs arvingar blev det möjligt att släppa filmen. Fassbinder själv upplevde det hela som ett trauma, och gjorde t o m en film som kommenterar saken, Satans yngel , 1976. I den har en diktare skrivit en dikt som visar sig redan existera.
Snarare än Woolrichs roman påminner Martha rätt mycket om George Cukors film Gasljus från 1944. Med den skillnaden förstås att eftersom det inte är en Hollywood-film utan en Fassbinder-film är räddningen långt borta.