La flor de mi secreto. Spanien, Frankrike 1995. Regi: Pedro Almodovar. Manus: Pedro Almodovar. Foto: Affonso Beato. Klippning: José Salcedo. Musik: Alberto Iglesias. Scenografi: Wolfgang Burmann. Producent: Esther Garcia. Längd: 107 min. I rollerna: Marisa Paredes (Leo Macias), Juan Echanove (Angel), Imanol Arias (Paco), Carmen Elias (Betty), Rossy de Palma (Rosa), Chus Lampreave (mamman), Joaquin Cortes (Antonio), Manuel Vargas (Blanca) mfl. Längd: 107 minuter.
|
Man kan säga att Almodovars nya ”nedtonade/sansade” period började med denna film. Efter den närmast självparodierande, hysteriska Kika kom en film där vrålkitsch-farbrorn plötsligt tilltalade sin publik med en närmast lågmäld ton, och berättade om en medelålders författare av romantik-litteratur som brottas med sorgen när hennes pojkvän lämnar henne.
Ämnet som sådant är väl inte Almodovar-främmande men sättet han skildrar det på känns för honom seriöst, allvarligt, välbalanserat och… moget. Vän av oordning tycker kanske det låter lite tråkigt att en pålitlig illbatting vuxit upp, men man kan ha överseende med detta när resultatet blir så bra och gripande.
Man känner ändå igen Almodovar när man ser hans verk, på detaljerna.
Bostäderna tex – blomstrande i chockrosa, apelsinorange och pärldraperier som vanligt. Framför allt författarens mysige förläggare har en mycket hemtrevlig, Almodovar-korrekt lya.
Och viss comic relief erbjuds av författarens luttrade syster som ligger i ständigt tvåmanskrig med deras rabiata rotborste till mor.
Efter Min hemlighets blomma har Almodovar gjort Köttets lustar, hans normalaste film påstås det, Allt om min mamma, hans stora genombrott, samt Tala med henne som också den rönt stor uppskattning. Den mogna vägen tycks av allt att döma fortsätta.
EL
|