Mulholland Drive

Mulholland Drive, inser man efter ett tag, är den film Salvador Dali skulle ha gjort om han hade kunnat filmatisera någon av James Ellroys kriminalromaner om Hollywoods skuggsida.
Daniel Sandström, Sydsvenskan

Så har David Lynch gjort det igen. En film som delar in åskådarna i två läger, för eller emot, mästerverk eller trams. Beskriven som en gripande sorgesång över alla dem som förlorat sina förhoppningar i Hollywood slår Lynch här rekord i mystik och slingrig dramaturgi. Han tar oss med på en resa i både rummet och tiden. Historien inleds med att en kvinna och två män färdas i en limousine i Los Angeles. I motsatt riktning kör två bilar i full fart mot limousinen. I den frontalkrock som följer dödas alla utom just kvinnan. För henne innebär olyckan att hon räddas från att skjutas av männen i limousinen. Hon drabbas av minnesförlust och förvirrad snubblar hon nerför vägen och tar skydd i en lägenhet.
Till samma lägenhet anländer Betty, en ung kvinna som kommit för att uppfylla sina skådespelardrömmar i den mest glamorösa av städer. Hon möts av Rita, som den förvirrade kvinnan kallar sig och tillsammans söker de, den ena med en äventyrlig nyfikenhet och den andra med en instinktiv rädsla, efter sanningen om Ritas identitet. Samtidigt får den unge och begåvade regissören Adam Kesher problem efter flera märkliga och hotfulla möten med den ena udda karaktären efter den andra. Alla vill de att han ger en roll åt den unga och oerfarna skådespelerskan Camilla Rhodes. Där har ni den grundläggande historien, men som vanligt när det gäller Lynch, så presenterar han ett helt gäng mer eller mindre udda karaktärer och leder oss in på en massa stickspår. Så, luta dig tillbaka och förbered dig för en två och en halv timmes resa in i och ur drömmar, fram och tillbaka i mörker, smuts, färger, ondska, skönhet och naivitet.
En resa in i Lynchland.
PS