Regi och manus: Gary Oldman Foto: Ron Fortunato Klipp: Brad Fuller Scenografi: Hugo Lucyc-Wyhowski Kläder: Barbara Kidd Musik: Eric Clapton, m fl. Med: Ray Winstone (Raymomd) Kathy Burke (Valerie) Charlie Credd-Miles (Billy) Laila Morse (Janet) Leah Fitgerald (Michelle) Edna Dore (Kath) Jamie Foreman (Mark). Produktion: Garry Oldman, Luc Besson, Douglas Urbinski, England 1997. Längd: 120 minuter. Svensk text.
Gary Oldman har gjort sig mest känd genom att spela skurk och terrorist i flera amerikanska storfilmer, som Leon och Air Force One , men han är en duktigt skådespelare, sin främsta film roll har han gjort i Tom Stoppards egen version av sin underfundiga pjäs Rosecrantz and Guildenstern are dead .
När Oldman bestämmer sig för att göra en egen film använder han de pengar han tjänat som filmskurk till ett projekt som står honom nära. Han gör en film med starka självbiografisk inslag. även om han poängterar att det inte är någon självbiografisk film.
Filmen utspelas i en nersliten och förfallen del av London. Raymond super och langar droger, misshandlar sin hustru och tillbringar resten av tiden på puben. Hustrun Valerie är den som får ta smällarna, hennes bror är redan inne i knarksvängen och dottern iakttar stumt det till synes oundvikliga skeendet.
Som synes inget ovanliga teman i engelska filmer från senare år, schablonerna ligger på lur. Ibland när alla dessa eländesskildringar staplas på varandra dyker frågan upp om människan fri vilja: Har vi ett fritt val. eller är det en naturlag att vissa måste förfalla i knark och alkohol och våld? Skulle dessa människor inte i stället kunna odla rosor och diskutera Shakespeares sonetter?
Oldman har filmar med den i dessa sammanhang obligatoriska skakig handkamera med långa tagningar. Om sin intentioner, och minnen, säger Oldman: "Jag blev väl inte direkt tvingad in på puben, men det förväntades av mig att jag skulle lära mig supa och spela dart. Jag hatade att dricka, för jag har egentligen aldrig gillat öl, men att kunna supa till ordentligt var som att avlägga ett examensprov. I många tidningar har det sagts att min far slog min mor, vilket inte alls stämmer. Missförståndet uppstod under en presskonferens i Cannes när jag sa att den karaktär som står mig närmast är Raymonds och Valeries dotter Michelle. Med det menade jag inte att vårt familjeliv var som filmfamiljen utan snarare att jag, liksom Michelle, blev ett maktlöst vittne till händelserna förlopp"