The Others

När The Others hade premiär hyllades 29-årige Amenábar som en av de regissörer som ”återupprättat” skräckfilmen igen, dvs tagit den på allvar. Alltför länge dessförinnan hade genren dominerats av mer eller mindre hysteriska tonårskomedier som huvudsakligen drev med skräckfilmens alla beprövade knep och klichéer, tills allt var genomironiskt och hela genren kändes uträknad.
Amenábar tar den tillbaka till dess allra äldsta och mest välkända former - det stora dystra huset i det dimmiga landskapet, känt från otaliga gotiska skräckromaner och -filmer. Men detta är inte England på 1800-talet utan kanalön Jersey på hösten 1945. I huset bor en kvinna, Grace, och hennes två barn, övergivna av tjänstefolket. Kriget är slut, men Grace man har inte kommit tillbaka från fronten. Hennes sorg och stränga katolska religiositet går ibland ut över barnen, som lider av överkänslighet mot ljus. Husets dörrar och fönster måste därför alltid vara ordentligt stängda. Tre mystiska personer, en man, en kvinna och en flicka, dyker upp och ansöker om arbete som tjänstefolk. Ungefär samtidigt försöker de två barnen förgäves få sin mor att förstå att något osynligt och främmande finns i huset. Spöken…
Filmen rör sig alltså på den klassiska spökhistoriens domäner, samtidigt som den mycket skickligt utnyttjar tiden för handlingen. Krigsslutet, då ingenting längre är säkert eller går att lita på, bidrar till känslan av psykiskt gungfly i huset. Så också barnens mystiska sjukdom. som alltmer framstår som en inbillning. Kanske beror allt på moderns mentala instabilitet?
The Others är uppenbart influerad av tidigare filmer som De oskyldiga och Rebecca, men skiljer sig från dem genom det omtumlande slutet, som bokstavligen ställer hela historien på huvudet.
EL