Island 2000. Regi: Baltasar Kormákur. Manus: Baltasar Kormákur efter en roman av Hallgrímur Helgason. Foto: Peter Steuger. Klipp: Skule Eriksen, Sigvaldi J. Kárason. Ljud: Kjartan Kjartansson. Musik: Damon Albarn, Einar Ørn Benediktsson. I rollerna: Hilmir Snær Gudnason (Hlynur), Victoria Abril (Lola), Hanna María Karlsdóttir (Berglind), Baltasar Kormákur (Thröstur), Ólafur Darri Ólafsson (Marri) mfl. Längd: 100 minuter.
|
Det går hett till ute i norra Atlanten. Man kunde tro att Reykjavik skulle vara en kall och lugn ort på en karg ö, men får man tro Baltasar Karmáker är hela stan ett bubblande ständigt pågående party med vilda utbrott. En naturmystiker kunde säkert göra en lång utredning om människan som spegel av naturen hon befinner sig i, vulkanön med sina heta källor under den frusna ytan. En Freudian hittar så mycket symboler för det undermedvetna han vill. En filmhistoriker drar sig till minnes den svenska filmens gyllene epok på 1910-talet där just naturen användes som visuell gestaltning av inre psykologiska förlopp. Berg-Ejvind och hans hustru ekar ännu genom filmhistorien.
Men allt detta bekymrar den unge huvudpersonen Hlynur föga. Han är mer intresserad av festande, lösa förbindelser, websurfande efter porrsajter, att undvika att hamna i arbetsförmedlingens klor. Det är väl ingen mening med att bli vuxen när man bor hemma med mamma? Se på hela släkten, så trista och tråkiga de blivit!
Men saker och ting ställs på sin spets när mamma en dag tar med sig hem sin nya kärlek, flamencolärarinnan Lola. Drönaren måste växa upp.
Nordisk film förknippar man gärna med tunga tankar, sävligt tempo, svåra dramer. Ibsen, Strinberg, Bergman, Norén, August fäller en slagskugga över vårt norra hörn av filmvärlden. Men för Baltasar Karmáker är det andra referenser som gäller. Här ser man mer av fransk och italiensk filmstil. Det klassiskt nordiska finns där mest som något som han gör underförstått ironiska hänvisningar till.
En film som 101 Reykjavik blir ett isländskt andningshål i den nordiska glåmigheten. Men så drog den också mer publik än pompösspektaklet Gladiator. På Island, alltså.
NB
|