Sånger från andra våningen

”Älskade vare den som sätter sig.”

Roy Andersson långfilmsdebuterade 1970 med filmen En kärlekshistoria (som just har fått nypremiär). Efter det har det blivit inte mindre än två långfilmer till, Giliap (1975) och Sånger från andra våningen som hade premiär år 2000. Men under åren som gick mellan långfilmerna har Roy Andersson, genom att arbeta med reklamfilmer och kortfilmer, utvecklat ett unikt sätt att göra film. Sånger från andra våningen är ett fantastiskt collage, som en anslagstavla fylld med vykort, där var och en av filmens sammanlagt 48 scener är ett vykort. Det finns inga onödiga klipp i filmen, varje scen är en enda lång tagning med en stillastående kamera. Andersson är minutiös i sitt arbetssätt, det tog fyra år att färdigställa filmen och alla tagningar är noga inrepade och har tagits om ibland så mycket som 80 gånger för att mätta hans perfektionistiska sinne. Nästan alla skådesperlare i filmen är amatörer som ”formats” in i sina roller och agerat på det speciella, nästan avskalade sätt som vi, efter ett antal reklamfilmer på senare tid, lärt oss är typiskt för Roy Andersson.
Han är inte särskilt produktiv på långfilmsfronten den gode Andersson, det kan man inte beskylla honom för. Men det faktum att han inte gör filmer på en höft innebär i sin tur att Andersson inte tummar på kvaliten och att den färdiga slutprodukten är ett mästerverk som redan nu är en klassiker. Sånger från andra våningen är en sammhällskommentar som med en tragikomisk ton skildrar en absurd tillvaro för ett antal människor i periferin.
Det är en film som med fördel kan ses om och om igen.
KHÅ