(Saturady Night and Sunday Morning) England 1960. Regi: Karel Reisz. Manus: Alan Sillitoe efter egen roman. Foto: Freddie Francis. Klipp: Seth Holt. Musik: John Dankworth. I rollerna: Albert Finney (Arthur Seaton), Shirley Ann Field (Doreen Gretten), Rachel Roberts (Brenda), Hyld Baker (Tant Ada), Norman Risington (Bert), Bryn Pingle (Jack). Prod: Tony Richardsson, Woodfilm Production.
Längd: 89 minuter (16 mm).
|
På 50-talet uppstod i England en främst litterär rörelse som brukar kallas ”De arga unga männen” En centralfigur var John Osborn med pjäsen Se dig om i vrede (Look Back in Anger), filmad av Tony Richardson 1960, vars arga och bittra huvudperson Jimmy Porter personifierar upproret mot stelnande traditioner och förnöjsamheten i efterkrigstiden England. Många av huvudpersonerna i dessa verk var nära släkt med Porter. Den litterära rörelsen fick en filmisk variation som brukar kallas för ”diskbänksrealism” med regissörer förutom Reisz och Richardsson som John Schlesinger och Lindsay Andersson, den senare fortsatte åtminstone att vara arg livet ut.
Alan Sillitoe är en författare som skriver om arbetarklassen på ett litterärt rätt traditionellt sätt, det inte på något sätt menat som något negativt. Hans långa novell Långdistanslöparens ensamhet filmades av Richardson (1962) och är ett typiskt verk i sin starka sympati för upproret mot traditionerna.
Karel Reisz föddes 1926 i Tjeckoslovakien, började som filmkritiker och dokumentärfilmare. Hans bok ”The Technique of Film Editing” (1953) är en klassisk bok om klippning som en av de viktigaste ingredienserna i filmberättande. Reisz gjorde inte så många filmer, men hans förmodligen bästa film är Den franska löjtnantens kvinna (1982) med manus av mästaren Harold Pinter. Sina senare år tillbringade Reisz i USA. Där gjorde han en sorglig biografi om countrysångerskan Patsy Cline Sweet Dreams (1985) med Jessic Lange. Karel Reisz avled mot slutet av 2002.
Lördagskväll och söndagsmorgon är en intensiv skildring av en ung arbetares försök att bryta sig loss, men han är förmodligen fast i sin miljö, och kan inte komma loss. Inte minst hans ovarsamhet och brutalitet när det gäller känslor och kärlek bäddar för hans undergång.
Filmens fotograf Freddie Francis var en av de främsta i England vid denna tid. Sedan övergick han till att regissera skräckfilmer för bolaget Hammer, för att sedan återgå till jobbet som fotograf, inte minst i många av David Lynchs filmer.
HE
|