Tillsammans med Chaplin och Harold Lloyd var Buster Keaton stumfilmerans stora komiker. Han tog den fysiska komiken mot nya höjder och utvecklade med tiden den säregna spelstil som gav honom smeknamnet "stenansiktet", uppkommet av hans karaktärers osvikliga förmåga att gå igenom kaos och katastrofer med samma orörliga ansiktsuttryck och suveräna lugn. Jean Cocteau har sagt att han räknar Sherlock JR. som en av de få riktigt stora filmer han sett, med motiveringen att filmen "till fullo har utnyttjat det äventyrliga". Detta är en mycket passande formulering då såväl filmen i sig som inspelningen av den kan beskrivas som en serie synnerligen äventyrliga strapatser.
I en sekvens tar sig Keaton, som sin vana trogen gjorde alla stunts själv, fram över taket på ett tåg, vilket slutar med att han faller och slår huvudet i rälsen. Det sistnämnda stod dock inte i manus men han ignorerade smärtan och fullföljde scenen. Långt senare skulle en röntgenplåt visa att fallet faktiskt spräckte den översta ryggkotan.
Förutom denna typ av halsbrytande slapstick innehåller Sherlock JR även tekniskt briljanta drömsekvenser och metafilmiska inslag som imponerar och fascinerar än idag. Stumfilmskomik blir inte bättre än så här.
FS