Det sjunde inseglet

“...den handlar om dödsskräck. Den befriade mig personligen från min dödsskräck.“ Ingmar Bergman

Som barn följde Bergman ibland med sin pappa då han predikade i bykyrkorna utanför Stockholm. Då gudstjänsten i sig inte var så intressant för den unge Ingmar, ägnade han istället sitt intresse för de medeltida väggmålningarna i kyrkan. Bergmans intention då han gjorde den här filmen var att måla såsom de medeltida kyrkmålarna gjort, med samma objektiva intresse, med samma känslighet och glädje. Det Sjunde Inseglet baserar sig på motiv och personer från enaktaren Trämålning som Bergman skrev som en övningspjäs till sina elever då han undervisade på elevskolan i Malmö. Pjäsen är i sin tur inspirerad av en väggmålning i en kyrka.

En riddare och hans väpnare Jöns återvänder från ett korståg till ett pesthärjat Sverige. Under färden hem möter riddaren Döden. För att få en kortare livsfrist spelar utmanar han Döden på ett parti schack. Riddaren lyckas skjuta upp sin död för stunden och stöter på ett kringfarande gycklarband som han slår följe med.

Ingmar Bergman har sagt att det som var nästan allra roligaste med den här inspelningen var att han fick tillfälle att arbeta med Nils Poppe, som i den här filmen gör sin första allvarliga roll. I övrigt har Bergman använt sig av det gamla vanliga gardet, Max von Sydow, Gunnar Björnstrand, Bibi Andersson, Gunnel Lindblom etc. Något otippat dyker Inga Gill upp som en joker i leken. Det är roligt.

Filmen fick strålande kritik när den kom ut i Sverige, men trots detta menar jag att det inte finns några recensioner som gör filmen rättvisa.. Det här är en av Bergmans absolut bästa filmer, och det vill inte säga lite när det gäller den mannens filmografi. Det Sjunde Inseglet är en svensk klassiker av internationella mått som fortfarande håller hela vägen. Se den!

KHÅ