USA 1998. Regi: Marc Levin. Manus:Richard Stratton, Bonz Malone, Sonja Sohn, Saul Williams, Marc Levin. I rollerna: Saul Williams, Sonja Sohn, Bonz Malone, Beau Sia, Lawrence Wilson, Andre Taylor. Längd: 100 min.
Fenomenen spoken word och poetry slam är något som allt oftare syns och hörs. Genom att blanda rytmer och ord får man fram det speciella ”flytet” som utmärker denna genre. Den nya generationens poeter tar hjälp av detta medium för att uttrycka sig om sin samtid och det börjar till och med bli så rumsrent att dagstidningarna låter det figurera på kultursidorna.
I filmen Slam får vi följa människor vars samtid inte mycket liknar den i Sverige, men vilka använder sig av samma uttrycksform. Rapparen Ray Joshua bor i distriktet ”Dodge City” i Washington som domineras av fattigdom, gängkrig och droger och där ungdomarna omöjligen kan undvika kriminalitet. För att klara av denna vardag med all hopplöshet som den innebär tar Ray hjälp av sin ordets förmåga och musikalitet för att överleva. När Ray blir arresterad för drogförsäljning får han uppleva det amerikanska rättssystemets allra mörkaste sidor. Väl fängslad träffar han lärarinnan Lauren som ser hans musikaliska talang och bestämmer sig för att hjälpa honom. Med orden och rytmen som vapen går de till angrepp mot systemet som fångat deras öde.
Denna film är mycket välspelad från minsta lilla biroll till huvudroll. Utan att hamna i den alltför vanliga ”jag har ingen chans för att jag är svart” så lyckas den efterlämna en känsla av hopp.
PS / TL