Storbritannien 1954 Regi: Victor Hanbury (Joseph Losey). Manus: Derek Frye (Harold Buchman, Carl Foreman) efter roman av Maurice Moiseiwitsch. Foto: Harry Waxman. Klippning: Reginald Mills. Musik: Malcolm Arnold. Scenografi: John Stoll, Richard MacDonald. Producenter: Nat Cohen, Stuart Levy. Längd: 89 min. I rollerna: Dirk Bogarde (Frank Clements), Alexis Smith (Glenda Esmond), Alexander Knox (Dr Clive Esmond), Hugh Griffith (inspektör Simmons), Patricia McCarron (Sally), Maxime Audley (Carol), Glyn Houston (Bailey), Harry Towb (Harry) m fl.
|
Joseph Losey tvingades p g a McCarthys angiverisamhälle ta sin tillflykt till Storbritannien på 50-talet. För att hans första engelska film skulle vara säljbar i USA fick han ta sig pseudonym. Inget av detta är dock märkbart i The Sleeping Tiger.
Det är en braskande melodram typisk för sin tid. 50-talet är guldåldern för filmer om ungdom på glid – det är också tiden för ungdomskulturens födelse. Här spelas ungdomen av Dirk Bogarde, som kom att bli en av Loseys favoritskådespelare.
Han är en amoralisk ung man, småbrottsling som hotar att bli större. Han tas om hand av en förstående och (för) välmenande läkare som vill använda morot snarare än piska för att återinföra honom i samhället. Som tack förför han läkarens uttråkade hustru. Ungdomskulturen representeras av jazzklubb i Soho full med lössläppta ungdomar av (milde himmel!) olika raser.
Men filmen visar också tydliga likheter med amerikansk film noir. Noir-filmens typiska samhälleliga pessimism skiner igenom – problem går inte att lösa – alla förblir vad de är. Ett annat typiskt inslag är det livsfarliga spelet mellan könen, fast här med omvända kön. Dirk Bogarde är Barbara Stanwyck, en ”homme fatal”.
Inspirationen från noir märks också i kameraarbetet. Skarpa skuggor, kontraster mellan ljus och mörker, hotande sneda vinklar alla de expressionistiska grepp som man känner igen från amerikansk noir.
Lika typisk är ett lite övermetaforiskt psykologiskt resonemang om ondskan som inneboende i alla människor.
EL
|