[The End of the Affaire] Stor-britannien/USA 1999. Regi: Neil Jordan. Manus: Jordan efter Graham Greenes roman. Musik: Michel Nyman. Produktion: Stephen Wooley och Neil Jordan, Columbia. I rollerna: Ralph Fiennes, Julianne Moore, Stephen Rea.
|
Ett paradoxalt inslag i Neil Jordans karriär är hans stora ojämnhet som filmskapare. Han har gjort några filmer som är snudd på mästerverk, Mona Lisa, Slutet på historien, en del relativt hyggliga filmer, Michael Collins, och en del riktigt usla saker, som Vi är inga änglar. Jordans kanske mest kända film, Oscarbelönad för bästa manus, The Crying Game, hamnar nog någonstans mellan de två sistnämnda kategorierna.
Vad som kan vara orsak till denna ojämnhet går det bara att spekulera över. Ett närliggande svar är att han är mycket beroende av medarbetare. Mona Lisa var skriven tillsammans med David Leland och hade en mängd framstående skådespelare, inte minst Bob Hoskins. Och vem kan egentligen bli inspirerad av att göra film med Tom Cruise som vampyr?
I Slutet på historien utgår Jordan från Graham Greenes roman, och har följaktligen något substansiellt att bygga på. En tragisk kärlekshistoria som blir något mycket mer än ett banalt triangeldrama. Det finns i historien flera vaga och undanglidande drag, men dessa är inte en följd av slarv och dåligt utfört arbetet, utan medvetna inslag i berättelsen, som förhoppningsvis aktiverar åskådaren. Filmen är mycket välgjord – den ser ut som om den var gjord under 2:a världskriget, då historien utspelas.
Skådespelarna är alla bra i sina roller, inte förvånade när det gäller Julianne Moore och Jordans trotjänare Stephen Rea, men mer förvånade när det gäller Ralph Fiennes, en alltför ofta överspelande träbock, men här riktig bra som Greenes alter ego.
Michael Nymans musik är en lycklig blandning av gammaldags filmmusik och de mer moderna klanger som han själv är en av de främsta företrädarna för.
HE
|