Smultronstället

”Du ska bara ligga under ett träd och käka smultron och tänka på ditt förflutna, så det är inte jobbigt.” (SF chefen Carl Anders Dymlings försök att övertala Victor Sjöström att acceptera huvudrollen i Smultronstället.)

Ibland är det inte utan att frågan inställer sig om det är någon mening med att producera ytterligare en text om ett konstverk, eller en konstnär, som det redan producerats en oöverskådlig mängd text om. Går det att skriva något nytt och meningsfullt om William Shakespeare?
Ingmar Bergman är onekligen den svenske filmare som det utan konkurrens skrivits och tolkats mest om. Smultronstället är säkerligen en av de mest omskrivna filmerna, den ligger i inledningen av etablerandet av begreppet ”Bergman”.
Det ovan anförda har inga som helst anspråk på att tillföra något väsentligt, inte heller det som följer.
Upprinnelsen till Smultronstället är en resa Bergman gjorde hösten 1956. Han passerad Uppsala en tidig morgon och stannade till nedanför slottet, inte långt från den biograf där filmen nu visas. Där hade hans mormor under hans barndom bott i en stor våning (något som senare influerade filmen Fanny och Alexander). Han gick in i huset och stod utanför köksdörren. Han fick en vision om att kunna stiga in i sin barndom. Detta är upprinnelsen till blandningen av olika tidsplan i Smultronstället.
Att filmens huvudperson åker till Lund för att bli hedersdoktor kan bara ursäktas med att avståndet mellan Stockholm och Uppsala det annars bara räckt till en kortfilm.
Isak Borg bestämmer sig för att åka bil till promotionen i Lund. Han får sällskap med sin sonhustru Marianne, som har separerat från Isaks son Evald. Resan blir en resa i Isaks minne och han konfronteras med sitt livs många misslyckanden och besvikelser. Men resan blir också en form av reningsbad och Isak är, kanske, en bättre människa när resan och filmen är slut.
Smultronstället är framförallt en hyllning till – och en strålande svanesång av – en av Bergmans jämbördiga inom svensk film: Victor Sjöström.
HE