Sonatine

I Japan ansvarar han för sju löpande TV-shower samtidigt som han är stjärna i ett antal komediserier. Han har synts i allt från reklamfilmer till debattprogram och han har dessutom gett ut romaner, diktsamlingar och skivor. Utanför sitt hemland är dock Takeshi "Beat" Kitano främst känd som filmregissör och han är förmodligen den i dagens Japan som mest motsvarar definitionen av en sann auteur. Han skriver själv sina manus, han regisserar, han sköter personligen klippningen och han tar alltid hand om huvudrollen.

Sonatine är Kitanos fjärde film och fungerar utmärkt som introduktion till hans filmskapande. Här finns nämligen alla de cinematografiska kännetecken som gjort honom berömd; den suveräna bildbehärskningen, de tablåartade tagningarna och det återhållsamma skådespelet. Framförallt finns här också hans konsekventa arbete med kontraster som ställs mot varann: stillheten som punkteras av plötsliga våldsexplosioner och den lågmälda, lekfulla humorn som tillåts florera mitt i gravallvaret.

Som så ofta i Kitanos filmer utspelar sig Sonatine i japans undre värld. Här möter vi den åldrade yakuzagangstern Murakawa (Kitano), som tillsammans med sitt gäng skickas till Okinawa för att mäkla fred mellan två rivaliserande gangstergäng. Det visar sig dock snart att det är något skumt med uppdraget och Murakawa finner sig indragen i en komplott där han själv står i centrum.

Handlingen må förefalla klichéartad, men Kitanos unika berättarstil gör detta till en film som ligger långt ifrån den traditionella gangsterfilmen. Här handlar det minst lika mycket om filosofisk existentialism som att låta blod flöda. Manliga myter och ihåliga machoideal blottläggs och huvudpersonens meningslösa liv ter sig allt mer självdestruktivt.

Sonatine är en film som i sin tematik och säregna form pekar fram emot den film som fyra år senare skulle bli Kitanos biljett till internationell berömmelse: den magnifika Hana-Bi, som även den visas av filmstudion under denna japanska specialafton.

FS