Spider

”My dentist said to me the other day, I’ve got enough problems in my life, so why should I see your films?” (David Cronenberg)
Mitt skräckfilmsintresse började i mycket tidig ålder och jag kommer ihåg att vi brukade ”samla” på regissörer. Detta gick ut på att man skulle ha sett så mycket som möjligt av en viss regissör. Inte alltid så lätt med tanke på att detta utspelades i videons begynnelse och dessa filmer inte var allt för lätta att komma över. Ett namn som alltid dök upp i detta samlande var David Cronenberg. Utifrån dom kriterier man då hade för vad som var bra skräck. dvs så mycket blod och äckel som möjligt, så passade ju Cronenberg på något konstigt sätt in. Han hade ju alltid med någonting motbjudande, typ stora sniglar som överfördes till folk via kyssar och fick folk översexuella (Shivers, 1975), en kvinna som ur sin vrede föder små elaka dvärgar som går runt och dödar folk (The Brood, 1979) eller folk som genom telepati kan spränga varandras skallar (Scanners, 1981). Vad vi i vår ungdomliga jakt på inälvor missade var att dessa filmer ofta hade ett djupare budskap än många av dom andra filmer vi masskonsumerade.
I dessa dagar, i filmer som tex Crash, 1996, och eXistenZ, 1999, har hans fascination för människans outforskade psyke fått en än mer framträdande roll. Något han har kvar från tidigare år är förmågan att dela in publiken i två läger. Det är väldigt sällan som folk går ut oberörda efter att ha sett en film av Cronenberg. Hata eller älska.
Hans senaste alster Spider skiljer sig inte från detta. Filmens handling bygger i stort sett helt på Spiders (Ralph Fiennes) minnen av barndomen. Han har precis blivit utsläppt från ett mentalsjukhus där han tillbringat tjugo år på grund av sin schizofreni. Långt ifrån frisk men på väg ut i samhället hamnar han på ett utslussningshärbärge där vi sakta får följa hans minnesresor. Det han minns börjar mer och mer ta överhanden och till slut börjar det bli svårt att veta var dröm slutar och verklighet tar vid. Jag vill inte avslöja mer än att detta är en av de mer fascinerande filmer som gjorts på mycket länge. En minimalistisk resa in i en sjuk mans psyke. Detta är en stillsam och mycket sorglig historia om utanförskap, brusten kärlek och vansinne. En film som stannar kvar i medvetandet länge.
PS