Stalker. Sovjetunionen 1979. Regi: Andrej Tarkovskij. Manus: Arkadij och Boris Strugatskoj efter egen berättelse. Foto: Aleksandr Knjazinskij. Klippning: L Feiginovof. Musik: Eduard Artemjev. Scenografi: Andrej Tarkovskij. I rollerna: Aleksandr Kajdanovskij (vägvisaren), Anatolij Solomitsin (författaren), Nikolaj Grinko (professorn), Alisa Freindlik (vägvisarens hustru), Natasja Abramova, F Juma, E Kostin, R Rendi mfl. Längd: 162 min.
|
Andrej Tarkovskij gjorde två märkliga science fiction-filmer under 1970-talet, båda baserade på böcker. Av dessa är Solaris den som påminner mest om en ordinär sf-film med sitt rymdtema. Stalker däremot liknar ingenting man har sett förut. Det är inte säkert var eller när vi befinner oss, men det kan vara ett land som genomgått någon nedbrytande fas – kärnvapenkrig eller naturkatastrof eller liknande. I mitten av detta land har en mystisk zon uppstått, helt enkelt kallad Zonen, som myndigheterna spärrat av från allmänheten. Ingen verkar veta riktigt hur området uppstått, eller vad det består av, och vi får inte veta det heller.
Men människor verkar misstänka att något oerhört och banbrytande finns därinne. Därför har vissa börjat forcera avspärrningarna för att utforska Zonen. Två av dessa är en författare som söker inspiration och en professor som är vetenskapligt nyfiken. De blir guidade in i Zonen av en självutnämnd vägvisare som de två måste lita på fullständigt. Vandringen in mot den mystiska Zonens mitt, rummet där önskningar kommer att uppfyllas, blir ett slags filosofisk brottningsmatch mellan de tre utforskarna. Vad är Zonen? Vad kommer den att göra med dem? Vilka olika skäl har de för att vilja uppleva Zonen? Varför vill vägvisaren visa dem?
Filmen är oerhört vag rakt igenom. Är allt bara en illusion, en dröm, eller en saga?
EL
|