Storytelling

”It may be funny, but it’s not really a joke.” – Todd Solondz

Det har sagts att Todd Solondz gör film istället för att återvända till sin gamla skola med automatvapen. Med sitt udda utseende och sina starka filmer utgör han i mångt och mycket själva sinnebilden av mobboffret som hämnas på omvärlden genom provocerande konst. Solondz själv menar att denna bild är grovt tillspetsad, samtidigt som han villigt medger att hans filmer absolut inte är menade för alla. Långfilmsdebuten Welcome to the Dollhouse handlade om utstuderad mobbing med inslag av våldtäkt och i den briljanta genombrottsfilmen Happiness avhandlades tabubelagda ämnen som onani och pedofili. Hans kritiska genomlysning av den amerikanska medelklassen är knappast mindre obehaglig i nya Storytelling, även om den som vanligt kryddas med en stor dos nattsvart humor.
Filmen är uppdelad i två fristående delar; den första kallas ”dikt” och den andra ”verklighet”. Den första episoden kretsar kring en kurs i kreativt skrivande ledd av en sadistisk lärare som förnedrar sina studenter psykiskt såväl som fysiskt. I den andra delen följer vi en misslyckad dokumentärfilmare som gör en film om tonåringars liv i den välbärgade förorten. I centrum står den håglöse haschpundaren Scooby och dennes konservativa familj. Ursprungligen var det tänkt att filmen även skulle innehålla en tredje episod, vilken bland annat skulle innehålla avancerad gaysex med Dawson Creek-stjärnan James Van Der Beek, men den hamnade i papperskorgen under klippningsarbetet.
Gemensamt för filmens två delar är att de båda behandlar teman som berättande, exploatering och utnyttjande. Solondz har beskrivit Storytelling som sin mest självreflekterande film hittills, och det är lätt att förstå vad han menar; i den första episoden avfärdas en novell som en ”spekulativ historia som vill chockera med karaktärernas tomhet” och i del två anklagas dokumentärfilmaren för att se ner på de människor han berättar om. Detta är exakt samma typ av kritik som brukar riktas mot Solondz och hans filmer. Kritik som han brukar bemöta genom att framhålla att han faktiskt gillar sina karaktärer, hur motbjudande de än kan verka, och att det snarare är publiken som är ovan med att se folk med både fel och förtjänster på film.
FS