Emir Kusturica fick så mycket negativ kritik för det politiska budskapet i Underground att han svor att sluta filma för gott. Det som fick honom att börja igen var helt enkelt leda, han hade tråkigt. Han bestämde sig för att göra en mycket liten dokumentärfilm om zigensk musik för tysk TV, och det var under förarbetet till den filmen som Kusturica kom i kontakt med en märklig historia som kom att bli en inspirationskälla till Svart katt, vit katt. Historien, som lär vara sann, handlar om en farfar som dog dagen före sin sonsons bröllop. Familjen ville inte låta dödsfallet fördärva bröllopskalaset utan placerade den döde på is på ett bord intill och höll festligheterna som om ingenting särskilt skett. Den historien ville Kusturica filma.
Liksom i hans tidigare verk finns det många övernaturliga och symboliska inslag i Svart katt, vit katt. Den forna rockmusikern Kusturica ger sin vana trogen orkestern en stor roll. Musiken är ständigt närvarande, även visuellt. En recensent beskrev filmen som "ett tivoli som aldrig tycks stå stilla och som aldrig sover." Det är bara tre professionella skådespelare med i filmen. Övriga rollinnehavare kommer från ett zigenskt "ghetto" utanför Skopje i Makedonien. Musikerna kommer från både Balkan och Bolivia, alla zigenska, och den nyskrivna musiken är gjord av Nele Karaljic, en ungdomsvän till Kusturica från det punkband de båda spelade i, "No Smoking" från Sarajevo.
"Jag vill göra filmer som inspirerar människor, får dem att känna livsglädje, rentav hopp. Filmer som jag vill att alla, oavsett politisk uppfattning, ska se och reflektera över." Emir Kusturica
KHÅ