Sweetie

”Jag är en ometodisk filmare som fascineras av till synes ologiska, irrationella beteenden och egendomliga och dråpliga sammanställningar.” (Jane Campion)

När Sweetie hade internationell premiär vid Cannesfestivalen 1989 möttes filmen av en delad publik. Många tyckte om filmen, men de som hördes mest i media var den delen av publiken som buade, hånskrattade, vrålade skällsord och lämnade salongen under visningen. En australiensare hade till och med vänt sig direkt till regissören och sagt: ”Din film äcklar mig. Den får mig att skämmas för min nationalitet.” Sweetie blev en av det årets mest omstridda tävlingsbidrag i Cannes.
Den svenska kritikerkåren var dock enad, här mottogs filmen med öppna famnen, med all rätt. För måhända är det här en film som är både grotesk och bisarr i sitt uttryck, men det är också en sällsam historia, en human skildring av livets och kärlekens pockande kraft i alla dess former. Sweetie är en tragikomisk berättelse om två systrar och deras relationer till varandra, föräldrarna och pojkvännerna. Den ena systern, Kay, har inte fått tillräckligt mycket kärlek och uppmärksamhet i livet. Den andra systern, Sweetie, har fått för mycket.
Kay lever i en ordnad värld tillsammans med sina rädslor för det mesta av vad livet har att erbjuda. Så dyker systern Sweetie upp, impulsiv och monstruöst egocentrisk som hon är, vänder hon upp och ner på Kays och föräldrarnas liv. Sweetie är lika ohämmad som Kay är hämmad och det behöver väl knappast nämnas att de båda systrarna inte drar riktigt jämnt. Jane Campion har beskrivit titelrollen på följande sätt: ”Sweetie är en oresonlig och våldsam person som samtidigt har något elementärt gott i sig. Men hon har så lite självkontroll att följderna måste bli tragiska, för man kan inte leva på det viset. Kan man inte ta ansvar för sina handlingar blir priset högt, både för en själv och omgivningen.”
Det här är Campions långfilmsdebut. Hon valde att göra en lågbudgetfilm utifrån tanken att om hon inte begärde så mycket pengar så skulle hon få göra en ovanlig film i sin egna personliga stil. Det gick vägen.
KHÅ