Sweet Sixteen

"Filmen bygger i hög grad på mitt intryck att massor av dagens unga människor känner sig svikna och lurade på något sätt. Deras liv borde få bestå i något mer än att växa upp i en miljö med stor arbetslöshet och materiell fattigdom, där utsikterna till en värdig tillvaro förankrad i ett fast arbete är totalt frånvarande." [Ken Loach]
Förra terminen visade vi den grönjävligt överjävliga All or Nothing av Mike Leigh, den här terminen visar vi ett av Ken Loachs senare mästerverk, Sweet Sixteen. Det här är en film som, kanske inte helt oväntat, rör sig bland den brittiska arbetarklassen. Personerna i filmen lever under misärliknande förhållanden som inte direkt förbättras under filmens gång. Det är diskbänksrealism gjuten i dess originalform, skapad av en av de båda okrönta mästarna i diskbänksrealism. Och håll i er, det är inte meningen att man ska känna sig hoppfull, lycklig och varm innombords efter den här resan. Nej, det är snarare meningen att vi ska vakna till och fundera på vad det är för framtid vi erbjuder de unga i samhället och vad vi kan göra för att stoppa förfallet.
Sweet Sixteen handlar om Liam, en femtonåring som klamrar sig fast vid utopin att han ska kunna rädda sin mamma ur drogträsket och ge henne ett nytt liv, ett riktigt hem när hon kommer ut från fängelset. Han ska köpa en husvagn i vilken de båda kan bo utan moderns knarklangande pojkvän Stan, som Liam hatar. Men för att köpa en husvagn behöver han pengar, och pengar får man, det vet han ju, genom att sälja knark.
Vi får se hur Liams drömmar blir brutalt krossade och hur han bitvis dras in i en allt mer avancerad brottslighet. Utan att han märker det själv förvandlas han till det han mest hatar och försöker komma bort från. Liam har ingen chans.
KHÅ