Tala med henne

Almodóvars filmer brukar vara fyllda av udda karaktärer, starka kvinnor och en rapp passionerad dialog. Ni som såg förra säsongens Min hemlighets blomma vet vad vi menar. Här har han tonat ner dessa ingridienser något, utan att för den delen ge avkall på den kvalitet och särart som han skämt bort oss med i sina tidigare filmer.
En man sitter på teatern och gråter. Till synes uppslukad av dansföreställningen som pågår lägger han inte märke till något runtomkring. Han ser inte Benigno, mannen som sitter bredvid. De känner inte varandra, men de kommer att träffas igen. Den lättrörde mannen på teatern är journalisten Marco.
Marco fascineras av tjurfäkterskan Lydia och vill göra ett reportage om henne. De två träffas och det kommer sig så att de inleder ett förhållande. Benigno tar hand om dansösen Alicia, som efter en bilolycka legat i koma i fyra år. Men Alicia är inte vilken patient som helst för Benigno. Innan hon blev skadad, brukade han studera henne på avstånd från sin balkong när hon övade på en närbelägen dansskola. Alicia och Benigno träffades bara som hastigast, men detta möte räckte för att Benigno skulle bli förälskad.
Efter att ha skadat sig i en olycka faller Lydia i koma. Hon placeras på samma avdelning som Alicia och så korsas Marco och Benignos vägar återigen. Det är början på en vänskap som kretsar kring de båda kvinnorna som, trots att dom ligger i koma, visar sig ha ett stort inflytande på historien. Vi får följa dessa fyra människors liv i dåtid, nutid och framtid, närmare och närmare det oväntade slutet.
Det Oscarsbelönade manuset är brilliant och skapar en stark berättelse om kärlek och återhållsam passion. En smärtsamt vacker sådan. Skådespelarna, med bland andra Geraldine Chaplin (Charles dotter) i en av de ledande rollerna, gör alla strålande insatser.
Ett litet plus i kanten för Alberto Iglesias musik som verkligen är en bidragande orsak till denna films förträfflighet.
PS & TL