Jacques Tati

Frankrikes filmtradition är kanske den stoltaste av alla länders. Man kan säga att det var fransmännen som uppfann filmkonsten, även om försök hade gjorts i USA före bröderna Lumière. Få länder kan skryta med en så strid ström av prominenta filmregissörer, jämnt fördelade över tid. De flesta andra länder har eller har haft konstnärliga svackor i sin filmproduktion, avlösta av en och annan guldålder. Så inte Frankrike – där har man på något sätt, någonstans, alltid lyckats skapa intressant film. Guldåldrarna avlöser varandra, utan svackor.

På samma sätt som Frankrikes rykte när det gäller film är grundmurat har människor har ofta en bestämd bild av hur fransk film ser ut: Det är mycket prat. Man tänker på 30-talets folkliga komedier med rappa munhuggare, och den poetiska realismen där människorna verbalanalyserar sina ömkliga liv i dimman. Man tänker på alla filmer om erotiska förvecklingar i den borgerliga medelklassen, där karaktärerna diskuterar upplysningsfilosofer samtidigt som de äter frukost. Den senaste succéregissören i den här traditionen är väl Agnes Jaoui, vars filmer beröms just för sin briljanta dialog.

Samtidigt har det ju alltid funnits annat. Nya vågen-regissörerna på 60-talet ägnade sig snarare åt formexperiment (även om också deras filmer har sin beskärda del av analytisk dialog, och känns nog så franska). Jean-Pierre Melville gjorde sina gangsterfilmer med gangstrar som stirrade och teg som finska enstöringar. Jeunet & Caro gjorde filmer där stämningen och scenografin vida överträffade dialogen i betydelse. Och så var det Tati.

Jacques Tati var kanske den mest osannolike av franska filmregissörer. Redan i Fest i byn 1949 är det den energiske men fumlige lantbrevbärarens slapstick som står i fokus, även om filmen i sin helhet inte avviker från den allmänna pratigheten. Lantbrevbäraren var endast ett förstudium till den figur som för första gången dyker upp i Semestersabotören 1953, Monsieur Hulot. En lång man i trenchcoat och rak pipa som med käcka steg spänstar sig genom den franska badorten med friskt humör, trots att han väcker uppseende och inte sällan ställer till det. Han är uppebart släkt med både Chaplin, Buster Keaton, Harold Lloyd och kanske fler stumfilmskomiker. För det var just det – Tatis komik är nästan helt och hållet bild- och ljudmässig. M Hulot som stolpar omkull i sanden eller förbluffar folk med sin speciella tennisteknik; tennisbollens ploppade ljud när den dyker upp på något opassande ställe; den segande karamelldegen på sin pinne som räddas om och om igen i sista stund. Senare filmer blev än mer bildmässigt stiliserade, och mer satiriska. Modernistisk arkitektur och design får sig en känga i Mon oncle när M. Hulot tolkar dess användningsområden på sitt eget vis. Kritiken mot det moderna, sterila glas- och betonglandet återkommer i Playtime.

Ingen annan regissör fjärmade sig så mycket från den verbala franska filmtraditionen, istället litande till inspirationskällor som stumfilmens komiker och mimartister. Hans filmer togs intealltid väl emot av hans landsmän, Playtime blev så dyr att Tati gick i personlig konkurs och förlorade rättigheterna till sina filmer. Hans perfektionism och minutiösa arbete med varje detalj ledde till att han endast hann göra en handfull filmer under sitt verksamma liv.

Precis som sin ständige huvudperson var han i allt mannen som gjorde vad som föll honom in.

EL