The Royal Tenenbaums

Utan överdrift kan man säga att Wes Andersons filmer inte liknar någonting annat. Han fick ett slags underground-genombrott med den i Sverige ovisade Rushmore, och har nu blivit än mer uppmärksammad för denna film. Någon sa att Andersons filmer handlar om nördar, men framgångsrika nördar, och det ligger något i det. Rushmore, om en begåvad, intellektuellt brådmogen, och bara lite irriterande skolpojkes vedermödor, bryter med alla gamla klichéer om glasögonprydda töntar med mossiga intressen som blir mobbade i skolan. Huvudpersonen lever upp till klichébilden på papperet, men begåvas med ett betydligt mer komplext liv och dito personlighet än vad som är vanligt.
I The Royal Tenenbaums tycks alla människor vara ett slags nördar. Den urspårade familjen har alstrat tre underbarn: finansgeniet Chas, dramatikern Margot, och tennisesset Richie.
Men det var då det. Nu är de tre barngenierna uppvuxna och har hamnat i idétorka, skrivkramp och formsvacka. Den makalöst svinaktige fadern och rumlaren Royal har sedan länge flytt hemmet, och allt ansvar. Kvar är den uppgivna modem Etheline och hennes tre alltmer körda barn. En dag dyker pappa plötsligt upp i hemmet igen, med en tvivelaktig historia om att han är dödssjuk, och vill ställa allt till rätta. Detta rör om ordentligt i den nedsaggade familjen, och sätter kaotisk uppryckning i verket.
Filmens tempo är mycket märkligt – ett slags eftertänksam lunk som nästan verkar styra sig själv lite som det faller sig, kryddad med lakonisk humor. Till den tragikomiska stämningen bidrar den bitterljuva, väl utvalda 70-talspopen, samt det faktum att till och med människors kläder och inredningar är liksom handfast nördiga, vilket är lite rörande.
EL