(Twelve Monkeys). USA 1995. Regi: Terry Gilliam. Manus: Chris Marker efter förlaga av David Peobles och Janet Peobles. Producent: Charles Roven. Foto: Roger Pratt. Klippning: Mick Audsley. Musik: Paul Buckmaster. I rollerna: Bruce Willis (James Cole), Madeleine Stowe (Kathryn Railly), Brad Pitt (Jeffrey Goines), Christopher Plummer (Leland Goines), Frank Gorshin (Owen Fletcher), David Morse (Dr. Peters), Jon Seda (Jose). Längd: 131 min.
|
År 2035. Större delen av mänskligheten har dött av ett mystiskt virus. De överlevande kurar nu i grottor under jordens yta. I ett försök att spåra virusets härkomst utses lägerinternen James Cole som ”frivillig kandidat” till en vansklig tidsresa tillbaka till 1990-talet.
Ramhandlingen i De 12 apornas armé är hämtade från Chris Markers kortfilm La Jetée från 1962, ett fascinerande 29-minuters stillbildsmontage som kretsar kring en liknande tidsresa. Detta till trots är de två filmerna i flera hänseenden varandras motpoler. Terry Gilliam själv har beskrivit det som att där La Jetée är ett ”perfekt format ekollon” är De 12 apornas armé ett ”vilt spretande ekträd”. Det är inte svårt att förstå vad han menar. Där Marker är kontrollerat minimalistisk och återhållsam öser Gilliam på med rik bildfantasi, överdådig scenografi och detaljrikedom, spektakulära ljussättningar och extravagant kameraarbete. Spretigheten i bildflödet går även igen i filmens story. Allteftersom Cole kastas fram och tillbaka i tiden ökar förvirringen kring vad som egentligen händer. Verklighet och fantasi, dåtid och nutid flyter samman och som åskådare är det inte helt lätt att samla alla intryck och hålla reda på trådarna. På samma gång är det oupphörligen fascinerande och fängslande.
Trots att filmen knappast är Gilliams mest lättillgängliga så har den blivit hans största kommersiella framgång hittills. Detta kan kanske delvis förklaras med att vi ser ett av Hollywoods mest utnötta, men också mest publikdragande, anleten i huvudrollen. Till Bruce Willis fördel ska dock sägas att han faktiskt klarar sig riktigt väl i rollen som den förvirrade Cole. Kanske kan det bero på att Gilliam hade vett nog att inför filmandet förse honom med en förteckning över ”Willis skådespelarklichéer som inte får användas i filmen”. Listan inkluderade bland annat ”den stålblå blicken” som han har för vana att leverera. Vid sin sida har Willis bland andra omslagsgossen Brad Pitt, som här tillåts ta ut svängarna ordentligt i rollen som manisk mentalpatient.
De 12 apornas armé må vara förklädd till en actionfylld sci-fi thriller med Hollywoodkändisar på affischen, men bakom ytan finns kvalitéer som gör den till ett av Gilliams mest lyckade verk. Bortom bullret och specialeffekterna finns nämligen även en hel del av den melankoli och underfundighet som gjorde La Jetée till en film av det slag som stannade länge i minnet ett bra tag efter att man lämnat biosalongen.
FS
|