The Atomic Café. USA 1982. Regi: Kevin Rafferty, Jayne Loader, Pierce Rafferty. Klippning: Jayne Loader, Kevin Rafferty. Ljud: Margie Crimmins. Research: Pierce Rafferty. Musikkällor: Richard Bass, David Dunaway, dr Charles Wolfe. Längd: 88 min.
Ibland behöver dokumentärfilmare inte agera flugor på väggen och vara närvarande – filmande – när verkligheten inträffar. Ibland finns filmerna redan. Ibland är filmbilderna inte ens tänkta att avbilda verkligheten utan kanske snarare att förvränga och påverka. Ändå kan de säga sanningar.
Filmarna Kevin Rafferty, Jayne Loader och Pierce Rafferty har samlat ihop mängder av propagandafilmer, instruktionsfilmer, reklamfilmer och annat material från 1940- och 1950-talen om atombomben. Eller kanske snarare den bild som myndigheterna ville ge av den.
Vi får se hur atombomben integreras i vardagslivet. Skolbarnen tränas för atombombsattacken, kryp under skolbänken så är du säker – ”Duck and cover!” Vi får se hur innevånarna på Bikiniatollen vänligt hjälps från sin ö innan den sprängs i småbitar. Vi får se soldaterna som skickas ut på övning vid atombombs-proven, oskyddade för strålning och nedfall.
Ingen pålagd kommentator förklarar vad vi ser – bilderna är tydliga nog. Populärmusik från tiden, med temat atombomb, ligger i ljudspåret. Titlar som ”Jesus Hits Like an Atom Bomb”, ”Old Man Atom”, ”Atomic Love” och ”50 Megatons” illustrerar tidsstämningen.
En skräckkomedi, ett fascinerande koncentrat av töntiga filmer, en lektion i vansinnets logik. Hur man än beskriver den så är Atomic Café nödvändig att se.
NB