Svensk titel: En sensation. USA 1941. Regi: Orson Welles. Manus: Herman J Mankiewicz och Orson Welles. Foto: Gregg Toland. Musik: Bernard Herrmann. Klipp: Robert Wise. I rollerna: Orson Welles (Charles Foster Kane), Dorothy Comingore (Susan Alexander), Joseph Cotten (Jedediah Leland), Everett Sloane (mr Bernstein), George Coulouris (Walter Parks Thatcher), Ray Collins (James W Gettys), Ryth Warrick (Emily Norton Kane), Erskine Sanford (Carter), William Alland (Thompson samt journalfilmsberättarröst), Agnes Moorehead (mrs Kane), Alan Ladd. Längd: 119 minuter.
En journalfilm rullar ur projektorn i ett visningsrum. Några silhuetter reser sig i ljuskäglan. Ett uppdrag formuleras. Filmen om en fördärvad människa kan ta sin början. Han heter Charles Foster Kane och är redan död. Filmen om sökandet efter hans livsgnista blev en milstolpe i filmhistorien – fortfarande pågår hettade debatter om hur den egentligen kunde komma till.
Det var en 25-årig debutant inom filmen som slog ned som en meteorit i Hollywood och åstadkom den film som kallas Citizen Kane. Men det var en helt unik debutant, det torde aldrig någonsin annars ha förekommit i Hollywood att en debuterande regissör, eller någon annan heller, fått ett kontrakt med en stor studio som gav honom helt fria händer att göra vad han ville så länge han höll sig inom budget. Han hette Orson Welles.
Det skulle handla om en omåttligt rik och mäktig man, en industrialist, naturligtvis spelad av Orson Welles själv. Temat var knappast originellt i en tid då industrialismen nått sin höjdpunkt, när namn som Henry Ford, J P Morgan och Rockefeller redan blivit mytiska. Inom konsterna var temat inte heller ovanligt. Graham Greene använde det 1935 i ”England made me” där industrialisten är en svensk vid namn Krogh, med vissa drag av Ivar Kreuger.
Det speciella med Orson Welles sätt att angripa ämnet är att han tar upp denna populära mytologi, visar ingående hur den är uppbyggd genom mediamanipulationer och punkterar den – med en trollkonstnärs elegans – för att visa att där finns inget inuti: maktens tomma själ. Tidningskungen Randolph Hearst kände sig utpekad av filmens porträtt av medborgare Kane, med viss rätt, och startade en kampanj för att undertrycka filmen. Den fick ändå premiär, lysande recensioner (utom i Hearsts tidningar) och blev ett ekonomiskt bakslag.
Detta var första, enda och sista gången Orson Welles fick genomföra en film helt efter egna intentioner.
NB