Dead Man

”Edward Scissorhands åker till vilda västern, och är nära att bli sexmördad av Iggy Pop i kvinnokläder, som kokar bönor vid en lägereld i ödemarken.” [Per Andersson, Expressen 27/6 1997]

Jim Jarmusch har i Dead Man skapat en bisarr roadmovie-western i 1800-talsmiljö, som tar sig fram till fots, på hästryggen och med ånglok. Johnny Depp spelar den unge revisorn William Blake som flyr undan lagen mot, visar det sig, sin egen död. Han får sällskap av indianen Nobody som tror att Blake är en inkarnation av sin namne, den engelske poeten och visionären William Blake. Filmen börjar med ett citat av en annan poet, fransmannen Henri Michaux: ”Man bör helst inte färdas med en död man”. Men inledningscitatet till trots är det just en död mans färd publiken inbjuds att följa. Dead Man är inte någon traditionell västernfilm, men det var den den genren som Jarmusch använde som utgångspunkt då han gjorde filmen. Han har själv kallat filmen för en svartvit psykedeliskt mikroepisk film som använder sig av västernfilmens attribut.

Det svartvita fotot ska påminna om atmosfären i amerikanska filmer från 40- och 50-talet. Fotografen Robby Müller har i Dead Man arbetat med negativet för att få fram så många gråtoner som möjligt, utan att förlora styrkan i de svarta och vita färgerna. Jarmusch har också haft en annan tanke bakom valet av svartvit film: ”Det här är en historia om en man som gör en resa som för honom längre och längre bort från det han känner igen. Färger, särskilt i landskap, gör att vi känner igen oss, eftersom vi känner igen färgernas tonvärden.” Det finns en god portion av svart humor i Dead Man. Våldet i filmen är stundtals så överdrivet att det får en humoristisk effekt, men som den stämningsskildrare han är ville Jarmusch även skapa våldsscener som ger en känsla av reellt obehag: ”Jag ville ha blod, jag ville att det skulle se otäckt ut. Jag ville helt enkelt att det skulle se ut som i verkligheten: det går väldigt snabbt, det är väldigt skrämmande och efteråt blir det väldigt tyst.”

KHÅ