Elephant

”Min ambition var aldrig att göra något dialogdrivet eller psykologiskt djuplodande drama. Jag har kommit till en punkt i mitt filmskapande då jag hellre utgår från karatärernas handlingar och själva situationen de befinner sig i. Sedan får publiken själv dra sina slutsatser.” [Gus Van Sant]

Elephant är Gus Van Sants reflektion över Columbine-massakern och framförallt mediabilden av den. Han ger oss en företällning av händelsen utan att eftersträva någon exakt avbild av vad som hände. I USA har filmen kritiserats främst för att den inte säger någonting direkt om orsaken till skolmorden. Van Sant har sina egna teorier om varför delar av den amerikanska publiken tycker att hans film inte är djuplodande nog: ”...publiken tror att en film bara kan säga saker på ett sätt – genom att säga dem direkt och väldigt, väldigt tydligt. Det finns ingen utrymme för din egen fantasi eller slutledningsförmåga att delta. Det blir mer en kritik mot stil och form än innehåll. Lite som att kritisera en tavla av Jackson Pollock för att den inte föreställer något.”

Elephant är en film som långsamt, långsamt vandrar mot det föga överraskande och väldigt brutala slutet. Vi får följa ett antal elever i skolan under dagen innan och även under själva massakern. Även den svenska publiken och kritikerkåren har varit delad i sin uppfattning av Elephant. Många är de som tycker att Van Sant gör det för lätt för sig när han skyller på homosexualitet, videospel och mobbing, men det är inte hans intention. Han letar inte efter svar eller förklaringar i filmen, men i en intervju svarar han på frågan varför och vad ska samhället göra för att förhindra att det här ska hända igen (i USA börjar det nästan bli en trend för utstötta i skolorna att göra upp dödslistor och planera massmord). Van Sant menar att de äldre generationerna har för höga förväntningar på dagens ungdom och då de inte kan uppfylla dessa förväntningar föds det frustration. Ungdomarna känner sig obetydelsefulla eller ovärdiga. Situationen förbättras inte av att skolorna och klasserna blir större och lärarna blir färre. Många faller därför genom systemet utan att det märks, utan att någon hinner uppmärksamma det i tid. Mer pengar till skolorna, mer tid till eleverna och mindre stress i samhället. Det är en enkel och global lösning som alla känner till men som verkar så förtvivlat svår att genomföra.

Till alla som vill slippa fundera över någonting när de ser på film rekommenderar jag att istället för den här filmen se Kevin Costners senaste film, Open Range, där lämnas inga lösa trådar och ingenting är oklart eller dubbeltydigt.

KHÅ