Una giornate particolare. Italien/Kanada 1977. Regi: Ettore Scola. Manus: Scola Ruggero Maccari, Maurizio Constanzo. Foto: Pasqualino De Santis. Klipp: Raimondo Crociani. Arkitekt: Luciano Ricceri. Musik: Armando Trovioli. I rollerna: Sophia Loren (Antonietta), Marcello Mastroianni (Gabriele), John Vernon (Emanuele), Fracoise Berd (portvakten). Längd 99 min.
Vilka händelser som är det verkligt avgörande är inte lätt att bestämma. Perspektiv och utgångspunkt växlar, från det ”stora” till det ”lilla”. Är stora spektakulära politiska möten viktiga och avgörande? Eller är ett oväntat möte mellan två människor viktigare? 1936 besökte den tyske diktatorn Adolf Hitler sin kollega Benito Mussolini i Italien. Det beskrevs då som något avgörande, naturligtvis särskilt av de båda ländernas propagandaapparater. I Rom gick man man ur huse för att beskåda paraden med de två ”stora” männen.
I ett av de många gigantiska hyreshusen stannar en utsliten flerbarnsmor kvar hemma. Hennes papegoja rymmer och då hon försöker fånga den möter hon en annan kvarvarande hyresgästs. Han är en radiomedarbetare som fått avsked och skall deporteras för att han på flera sätt inte passar in i den fascistiska staten. Det blir ett avgörande möte mellan två ”små” människor, som kanske är lika viktigt som det stora politiska mötet.
I de två nästan totalt dominerande huvudrollerna ses två av Italiens mest kända filmstjärnor som här visar sig även vara mycket kompetenta skådespelare. De är faktiskt mera sina rollkaraktärer än filmstjärnor som visar upp sig.
En ”tredje” hudroll kan sägas innehas av radion där en upphetsad radioröst hela tiden berättar om det storslagna mötet mellan de två giganterna. Radiorösten blir en kommentar och en komplettering till skeendet mellan de två människorna i hyreskasernen.
HE