Fargo

Sedan debuten Blood Simple (1985) har bröderna Coen med filmer som Miller’s Crossing, Barton Fink och The Hudsucker Proxy skapat sig ett namn som egensinniga filmskapare omtyckta av både kritiker och publik.

I Fargo knyter de an till de centrala motiven från Blood Simple – girighet, svek och mord. Filmen utspelar sig i Minnesota 1987, där snön och den udda dialekten påminner om Sverige. Här finns bilförsäljaren Jerry Lundegaard, som för att kunna betala sina skulder låter kidnappa sin fru, för att på så sätt lura av hennes rika far pengar.

Kidnapparna Carl och Gaer visar sig vara för våldsbenägna för sitt och sin omgivnings bästa och allt spårar ur. Jerry försöker dock in i det sista hålla sig till planen, alltmedan polisen börjar koppla honom till fallet. Polisen är här den höggravida Marge Gunderson, som med båda fötterna på jorden försöker bringa reda i mord och kidnappningar.

Det här är en av brödernas mer realistiska filmer, och flera av kritikerna regerade över det realistiska våldet när den kom. Det är dock karaktärerna, de personliga porträtten, man minns på grund av de bra skådespelarinsatserna. Frances McDormand (för övrigt gift med Joel Coen) var självskriven för rollen som Marge, och hon gör den lysande. Och William H Macy gör en skurk man nästan tycker synd om i hans naivitet.

Steve Buscemi och vår svenska Peter Stormare gör de osympatiska kidnapparna, sedemera mördarna. Steve har fått en av de där snacksaliga rollerna han gör så bra, medan Peters repliker kunde rymmas på ett vykort. I Fargo har de målat en vacker blandning av ett vitt landskap med en tunn grå horisont som stänks ned av mänskligt blod har Frances McDormand sagt om bröderna Coens film.

AM