Regi: Tim Burton. Manus: Scott Alexander och Larry Karaszewski. Foto: Stefan Czapsky.
Scenograf: Tom Duffield. Kostym: Collen Atwood. Musik: Howard Shore. Bela Lugosis make upp: Rick Baker. Produktion: Denise Di Novi, Tim Burton, Buena Vista, Touchston Pictures, USA 1994.
I rollerna: Johnny Depp (Ed Wood), Martin Landau (Bela Lugosi), Sarah Jessica Parker (Dolores Fuller), Patricia Arquette (Kathy O’Hara), Vincent Dónofrio (Orson Welles), Bill Murray (Bunny Breckinridge).
Längd: 124 minuter.
Vad som är bra, eller dåligt, finns det som bekant delade meningar om. Inom filmvärlden finns det olika topplistor där man rangordnar de bästa filmerna. Idag finns det även aktivister som berör den andra ändan av skalan. Det finns årligt korande av de sämsta filmerna. Det finns även försök till rangordning för att få fram det sämsta som någonsin producerats.
En filmskapare som nästan alltid återfinns i diskussionen om de sämsta filmerna, och de sämsta filmskaparna, är Ed Wood Jr (1924–1978). Hans mest ökända film är Plan nine from outer space (1956). Wood beskrivs ofta som en filmälskare som hyste en obesvarad kärlek till filmskapande. Hans filmer blev, var, aldrig bra. Oftast blev de i stället riktigt usla. Det kan inte bara bero på att han alltid arbetade med nästan obefintliga budgetar. Många har åstadkommit bra saker med mycket begränsade ekonomiska resurser. Varför just Woods filmer ofta blev så dåliga, och oavsiktligt komiska, är ingen lättbesvarad fråga. Sedan 50-talet då Wood var verksam har det onekligen producerats mängder av usel film.
Men Ed Wood var tidigt ute i ett avseende. Han försökte ta upp ämnen som olika sexuella läggningar, främst i filmen Glen or Glenda (1953). I filmen spelar han själv en man med intressen för att bära kvinnokläder.
Tim Burton är en idag verksam filmskapare vars filmer ofta har bisarra inslag. Det är kanske därför han känner ett visst släktskap med Wood. Nu skall Burtons film Ed Wood inte ses som en regelrätt och sann biografi över Ed Wood. Burton förefaller mera var ute efter att ge filmkonsten sin hyllning, och detta genom att på ett nästan sagoaktigt sätt berätta en historia om en av filmens minst framgångsrika personligheter. Ett huvuddrag i Burtons film är Woods relation till den åldrade skräckfilmsaktören Bela Lugosi. Wood tycks ha betraktat honom som en stor skådespelare. Om han var det eller inte råder det väl delade meningar om. Men att Martin Landau bjuder på stor skådespelarkonst i sitt porträtt av Lugosi råder det knappast delade meningar om.
En nyckelscen i filmen är när Wood på en restaurang möter Orson Welles. Här möts botten och toppen inom filmvärlden. Åtminstone i eftervärldens ögon. Men vid denna tid, mitten av 50-talet ansågs Welles som helt slut i Hollywood. Den film han pratar om, och problemen med producenten och hopplös rollbesättnig, blir i efterhand mycket talande. Charlton Hestons insats både bakom och framför kameran, som mexikan, i En djävulsk fälla (Touch of evil) är nog hans främsta insats. Det var också tack var Heston som Welles fick regissera filmen. Konstnärerna vet inte alltid vad de gör när de skapar: Det som förefaller helt hopplöst kan bli ett mästerverk, och tvärt om.
HE