Efter livet

Ponera att du fick tre dagar på dig att välja ut ett minne från ditt liv att ta med dig in i dödsriket. Ett enda minne i evighet. Vad skulle du välja att minnas?

Japanen Kore-eda slog igenom stort med filmen Barnen som inte fanns år 2005. En film som charmade såväl kritiker som publik. Det var hans tredje långfilm, som efterföljde Efter livet och Illusioner (Maborosi) från 1995. Den forne dokumentärfilmaren Kore-eda skapar i sina fiktionsfilmer en stämning med en fingertoppskänsla som är få filmare förunnad. Dessutom är bilderna så vackra att fotot i sig gör hans filmer sevärda.

Minnet spelar en central roll i Kore-edas filmer, vilket kommer sig av att han som barn såg sin morfar försvinna in i Alzheimers mörker. Morfadern lämnade efter sig en känsla av att först glömmer man allt, sedan dör man. Kore-eda menar att vår identitet sitter i minnet, även om våra minnen betyder olika beroende på om vi jagas av dem eller lever på dem i ett nostalgiskt rus. Efter livet handlar, enligt regissören, om glädjen och smärtan i att försonas med sitt förflutna. Det är en film som betonar vikten av att ta vara på det innevarande ögonblicket eftersom det är först i efterhand vi kan förstå vad som faktiskt var betydelsefullt. I Efter livet ges en sista möjlighet till den eftertanke som det hektiska jordelivet inte alltid ger.

Filmen utspelar sig i dödens väntrum, en gränsstation, dit de nyligen avlidna anländer för att välja ut ett minne, ett favoritögonblick av sitt liv. Under tre dagar spelas fragment ur deras liv upp för dem. De ögonblick de väljer mellan återskapas på film av gränsstationens personal, som består av personer som tvingats stanna kvar i limbo därför att de inte förmått välja ett minne att ta med sig.

KHÅ