The Fountain

Darren Aronofsky regidebuterade 1998 med matematikthrillern Pi och två år senare fick han sitt genombrott med den prisade drogtrippen Requiem for a dream. Därefter blev det tyst i sex år. En tystnad som bröts med buller och bång när Aronofsky i fjol återvände med The Fountain – en episk berättelse om evig kärlek, gränslös sorg och människans tidlösa dröm om att överlista döden.

I berättelsens centrum står cancerforskaren Tommy och hans cancersjuka hustru Izzy. Hon har accepterat att hon ska dö, men Tommy vägrar släppa taget. Han är snubblande nära att hitta ett botemedel och slits mellan laboratoriet och sin älskade. Låter det som en rak och enkel berättelse? Det är det i grund och botten, men den kompliceras av att den sammanvävs med två parallellhandlingar. Dels följer vi den spanska erövraren Tomas som på uppdrag av drottning Isabel söker efter livets träd i Latinamerika, och dels färdas vi genom yttre rymden i en transparent bubbla tillsammans med astronauten Tom. I alla tre delarna ser vi Hugh Jackman och Rachel Weisz som kärlekspar. Hur allt hänger samman får ni klura på själva, men enligt regissören liknar filmen Rubiks kub. Ett pussel som man kan vrida och vända på som man vill, men som också har en definitiv lösning.

När The Fountain premiärvisades på filmfestivalen i Venedig möttes den av såväl burop som stående ovationer, och det ryktas att två kritiker t.o.m. råkade i handgemäng på väg ut. Det är således ingen överdrift att filmen delar publiken i två läger. Vissa avfärdar den som ett obegripligt sömnpiller medan andra ser ett existensiellt mästerverk. Alla verkar dock vara överens om att filmen rent visuellt saknar motstycke. Aronofsky var rädd att användandet av datoreffekter skulle få filmen att se daterad ut om några år, och valde därför att jobba med mer traditionella specialeffekter. Bland annat använde han sig av uppförstorade närbilder av biokemiska reaktioner i skapandet av filmens spektakulära rymdsekvenser. Slutresultatet är en bländande vacker film som det är omöjligt stå likgiltig inför. När Aronofsky i fjol välförtjänt mottog Stockholm filmfestivals Visonary award passade han på att utnämna The Fountain till den perfekta datefilmen. ”Har man ingenting att prata om efter The Fountain, ja då är det nog lika bra att bryta upp på en gång”, menar han.

FS