USA 2006. Regi: Ryan Fleck. Manus: Ryan Fleck och Anna Boden. Producenter: Anna Boden, Lynette Howell, Rosanne Korenberg, Alex Orlovsky och Jamie Patricof. Foto: Andrij Parekh. Klippning: Anna Boden. Musik: Broken Social Scene.
I rollerna: Ryan Gosling (Dan Dunne), Shareeka Epps (Drey), Anthony Mackie (Frank), Tina Holmes (Rachel), Jay O. Sanders (Russ), Nicole Vicius (Cindy).
Längd: 106 minuter.
Högstadieläraren Dan Dunne lever ett ansträngande dubbelliv. På dagarna gör han allt för att entusiasmera eleverna på en skola i ett område präglat av kriminalitet och droger, men däremellan är han själv en hängiven användare av crack, marijuana och kokain. Han sitter fast i ett missbruk lika svårt att krångla sig ur som det brottningsgrepp som gett filmen dess namn. En dag faller han för frestelsen att tända på inne på skoltoaletten och avslöjas av en av sina elever, 13-åriga Drey. Hemligheten stannar dem emellan och en säregen vänskap tar sin början. Det må låta som en sockersöt historia, men långfilmsdebuterande Ryan Fleck undviker galant de sentimentala fallgropar som filmer på temat ”inspirerad lärare blir vän med elever” så lätt trillar ner i.
Half Nelson spelades in med en minimal budget på endast 23 dagar, men vägen från idé till färdig film sträcker sig över betydligt längre tid än så. Redan när Fleck som tolvåring såg Spike Lees Do the right thing insåg han att han också ville göra filmer som inte liknar “vanliga” underhållningsfilmer. Filmer som verkligen har något att berätta. I slutet av 90-talet flyttade han till New York tillsammans med sin flickvän, och livet där inspirerade dem till att spela in kortfilmen Gowanus, Brooklyn om relationen mellan en lärare och hans elev. 2004 fick den pris för bästa kortfilm vid filmfestivalen i Sundance, vilket ledde till att paret fick ett stipendium för att utveckla den till en långfilm. Fleck har sagt att han ville göra en film som vågar vara politisk utan att för den skull trumpeta ut ett budskap, och att döma av den unisona hyllningskör som mött filmen har han verkligen lyckats.
En förklaring till filmens succé står sannolikt att finna i den lyckade rollbesättningen. Ryan Goosling, som tidigare gjort uppmärksammande roller i bl.a. The Believer och United States of Leland, ansågs länge vara för ung för att spela huvudrollen men fick ändå chansen. Vilket knappast någon ångrar idag. Han klarade uppgiften med glans och blev Oscarsnominerad på kuppen. Förvisso har en drogad högstadielärare inte någon chans mot Idi Amin i sådana sammanhang, men jag törs ändå förutspå att Goosling har framtiden för sig. Låt oss så hoppas att han fortsätter investera sin talang i filmer av den här kalibern.
FS